– Släng in en ansökan så får vi se vad de säger i Teheran, är den vanliga kommentaren från trevliga tjänstemän på ambassaden.
Det låter normalt, som om systemet fungerar, ja, som om jag troligen har ett positivt svar inom kort. Men så är sällan fallet.

Och lite svårare tycks det vara denna gång. Den officiella nyhetsbyrån IRNA uppger att 280 utländska journalister ansökt om visum för att bevaka presidentvalet den 17 juni, men att avdelningen för utländsk press vid the Ministry of Culture and Islamic Guidance, som har ansvaret, bara beviljat 70 visum. Tre fjärdedelar av dem som ville hit fick alltså inte komma in.

Sanningen oroar
De som bestämmer i Teheran är nämligen väldigt känsliga för vad som sägs om situationen i landet och ju större genomslagskraft mediet har, desto känsligare blir det. Den officiella förklaringen till känsligheten är att man värjer sej mot lögner och smutskastning, sanningen är att sanningen oroar och besvärar.

Därför har regimkritiska publikationer stängts på löpande band dom senaste åren, därför tycks det numera svårare än tidigare att få ett pressvisum till Iran. Min förra ansökan fick jag inte ens svar på. Till ett val är det dock normalt lättare: alla brukar vara välkomna till republikens examensdagar. Men förr fick vi alltid tio dagar, nu bara sju, och det efter ett byråkratiskt kaos där ansökan "kommit bort", "redan skickats vidare", "redan beviljats" och så vidare.

Plockas på pengar
Väl på plats fortsätter den vanliga cirkusen med tillstånd genom de särskilda godkända företag som ska hjälpa journalister på plats. Här anar man ett organiserat sätt att plocka journalisterna på så mycket pengar som möjligt. För trots att man inte behöver någon av deras tjänster, som transport, tolkning eller teknisk assistans, så tvingas man ändå förhandla om en dagsersättning till det hjälpsamma företaget som, för ett TV-bolag, varierar mellan 200 och 350 dollar per dag. Den som inte vill betala riskerar att inte få någon ackreditering och i stället stora problem under vistelsen.

Det är lätt att misstänka att i takt med att apatin breder ut sig och den klick som styr känner sig allt mer oönskad, så växer känsligheten för sanningen. Den islamiska republiken har inte infriat folks förväntningar: när mer än två tredjedelar i två tidigare val röstade för reformer och trodde (eller åtminstone hoppades) att deras kandidat kunde åstadkomma förändring, så slog systemets odemokratiska automatbromsar till och kvävde ansatserna i sin linda.

Och nu, ja nu fick bara ett par reformsinnade kandidater ställa upp, alla andra med lite tyngd är uteslutna, bannlysta, och risken är att den shiamuslimska traditionen att pröva allting noggrant i en öppen diskurs snart inte praktiseras alls längre. Makten nöjer sig inte med att bestämma utan vill även kontrollera debatten.

"Det går framåt"
Ändå säger människor i Teheran:
– Det går framåt, det känns att de förlorar, säger min äldste vän i Iran.
– Tänk på de kvinnodemonstrationer som varit otänkbara för ett halvår sen, säger en ung yrkesarbetande kvinna som hatar slöjan men som siktar på viktigare mål: jämlikhet på arbetsplatserna, representation och likvärdiga löner.
Och en framstående opinionsundersökare som suttit i fängelse för att undersökt folks attityder, säger:
– Nu är oppositionen utesluten och dinosaurierna har redan börjat förtära varandra. De kommer att falla på sin egen tyngd.

Ja, på något sätt är det som om den demokratiska ytan den islamiska republiken ändå rättfärdigat sin existens med, nu skavts av, är borta. Hoppet om den första islamiska staten som också skulle vara demokratisk tycks släckt. Ja, många anhängare av revolutionen har tappat förtroendet för sina ledare, de ger ju inte ens sken längre av rent spel. Många religiöst lärda vänder sig också mot sina egna och söker nya vägar för behålla någon slags ställning hos vanligt folk.

Gräsrotsrörelsen växer
Det paradoxala är, trots alla tydliga tecken på motsatsen, att många människor här är hoppfulla och helt säkra på att det rådande systemet kommer att falla, av sin egen tyngd. Varje gång oppositionen
drabbas av ett nytt bakslag: en arresterad sanningssägare, en stängd tidning, en diskvalificerad kandidat; ja, varje gång det händer ansluter sig ytterligare nya människor till den gräsrotsrörelse som kämpar vidare och som inte låter sig skrämmas. Det är lätt att bara se den officiella sidan av den islamiska republiken och missa vad som döljer sig bakom slöjan.

Iran är mitt favoritland i regionen: under den svart-vita ytan av slogans som "Död åt Amerika" finns ett modernt, vänligt, sofistikerat, välutbildat Iran som tillsammans med sina naturresurser borde vara regionens lokomotiv. Tyvärr tycks det fortfarande vara en bit kvar.

Bengt Norborg
Utrikeskorrespondent SVT, Teheran