Det här är dagen då Raul Castro håller tal inför de alliansfria nationerna. Budskapet är kärvt och enkelt; den amerikanska imperialismen ska bekämpas. Men lika väsentligt är det för Kubas nygamla ledare att signalera att ingenting kommer att förändras oavsett Fidel Castros hälsoproblem.

Men landet är i djupt behov av reformer och ekonomisk utveckling. Och landets befolkning delas i en klyfta mellan de som kan tjäna dollar från turistnäringen och de som försöker livnära sig på ett, i många stycken, uttjänt jordbruk.

Olja mot läkarvård
Kuba är Antillernas största ö och är belägen bara någon timme från Miamis kust. När det spanska styret bröts 1898, följde en period av amerikanskt herravälde ända fram till revolutionen 1959. Därefter byggdes den inhemska ekonomin, under 30 år, på subventioner från Sovjetunionen. Murens fall fick enorma konsekvenser och Kubas ekonomi nästintill halverades på bara några år. I dag är det Venezuela som är landets viktigaste handelspartner. Billig olja levereras i utbyte mot bl.a. läkarvård.

Men den skärpta amerikanska handelsbojkotten sätter djupa spår i samhället. Ett fartyg som besöker Havanna får inte anlöpa en amerikansk hamn inom 6 månader och de exilkubaner som vill stödja sina landsmän får i dag inte sända hem mer än 300 dollar var tredje månad.
Kuba, som hävdar att blockaden kostat landet 82 miljarder dollar, har bl.a. svarat med att belägga dollar som växlas till konvertibla pesos med en extra straffavgift pa 8 procent.

Jordbruket skriker efter effektiviseringar
Det här är ett fattigt land med stora problem.
Och när Fidel Castro för några år sedan beslöt att stänga 71 av landets 156 sockerbruk fick det enorma konsekvenser på landsbygden, med över 100.000 människor friställda från sina arbeten. I dag är Kubas sockerproduktion den lägsta på 100 år, samtidigt som priset på världsmarknaden är rekordhögt. Sockret var under decennier den exportvara som byggde ekonomin.

Jordbruket skriker efter effektiviseringar och elforsörjningen är extremt opålitlig.
De långa och återkommande elavbrotten, visar med tydlighet behovet av att ersatta de gamla sovjetiska dieselkraftverken.

Strävan mot centralisering
Men de senaste åren har de politiska besluten strävat mot mer centralisering, färre privata initiativ och mer kontroll. Och fortfarande är det en kupongekonomi som ransonerar ris, färsk kyckling och grönsaker mellan kubanerna som i genomsnitt tjänar ungefär 1.000 kronor i månaden.

Några av de oppostionella man möter pekar på behovet av modernisering och förnyelse, men i sann socialistisk anda.
Samtidigt finns här en djup oro för vilket inflytande de ungefär 1 miljon exilkubaner som finns framförallt i Florida kan försöka att skaffa sig den dagen då Fidel Castro inte längre kan leda landet.

Stefan Åsberg, utrikeskorrespondent USA