Varje kväll innan jag skulle sova brukade jag lägga min mörkblåa overall med klarröda axlar över skrivbordsstolen i mitt rum. Inne i overallen la jag en tröja. Jag stoppade trosor i ett par byxor och drog strumpor över varsitt byxben, även det la jag ner i overallen. Sedan lade jag strumporna i ett par skor och drog bandet vid overallfoten över skorna. Så fantiserade jag att jag skulle kunna liksom hoppa in i alla kläder på morgonen och spara tid.
En vintermorgon låg kläderna över stolen som vanligt men istället för vanliga skor hade bandet dragits över mina första skidpjäxor. Jag hade legat vaken och tittat på dem. Sprallig av förväntan.
Vi backar bandet. 1995 var året som vi flyttade in i vår trea i Slätta i Falun. Jag, då sju år, och min storasyster skulle efter två år i landet bli svenskar på riktigt. Mina föräldrar hade en plan över hur vi sömlöst skulle smälta in bland våra klasskompisar och den planen hängde på en avgörande faktor.
Nej inte språk. För mamma och pappa visste att trots att vår svenska skulle bli starkare än vårt modersmål persiska någonsin varit så var det inte tillräckligt. Enligt dem krävdes för att bli svensk i hjärtat, att man swishade fram i snön på skidor med ett stort leende och vind i håret och oavsett vilken färg det var på håret skulle man vara svensk då. En vinterdag hade turen kommit till mig.
På kylskåpet satt ett tummat infobrev från Slättaskolan uppsatt med en kylskåpsmagnet i form av ett granatäpple. Skolans ettor skulle åka längd på fotbollsplanen och vi skulle ta med vår egen utrustning. Pappa hade gått på friluftsbytardag och kommit hem med mystiska pinnar som han putsade på under flera dagar i köket.
Så en kväll ropade han in mig till köket och sa att jag skulle prova sätta på mig de där pinnarna. Det tog lite tid men gick tillslut. Jag låtsades vara en robot och gick fram och tillbaka vid köksbänken med pinnarna på fötterna. Pappa satte sig ner på huk framför mig och sa att morgondagen skulle bli extra rolig. Att jag ska få lära mig något viktigt i skolan.
Så stod jag där. I ett spår som gick runt skolans fotbollsplan med mina pinnar på fötterna, men det var något som inte stämde. Några av barnen skrattade åt mig och pekade på mina fötter. ”Hon har slalompjäxor”, ropade en i klassen och fler började skratta. En lärare skyndade fram till mig, lyfte upp mig ur spåret och bar snabbt iväg mig med pinnarna dinglandes i luften.
Läraren såg det som att han tog bort mig från en jobbig situation. För mina föräldrar hade han lyft mig ur det raka spåret mot min svenska identitet. ”Hur kunde det gå så fullständigt fel. Hur kunde vi låta det hända. Varför frågade vi inte någon”, säger de än idag om jag nämner det. För mig själv blev det en avskräckande upplevelse. Sedan dess har jag inte ställt mig på skidor igen och mina föräldrar har slutat tjata för länge sen.
Men nyligen åkte jag igen, i Grönklitt i Orsa tillsammans med några killar från Somalia, Eritrea, Syrien och Afghanistan som inte har bott i Sverige mer än något år och skaffat kompisar genom åkningen. Jag skulle göra reportage om dem och jag bestämde mig för att åka själv som en kul grej.
Till min förvåning blev det, precis som min pappa en gång sa, en extra rolig dag och jag lärde mig något viktigt: man behöver inte älska att åka skidor för att vara svensk. Men för personer som är nya i Sverige kan de där pinnarna skapa ett kortare spår in i gemenskapen.