Det var svarta år under 70-talet i fjällen. Och man hade börjat diskutera att skärpa fjällsäkerheten. Det svåra olyckan i Anarisfjällen fick fart på arbetet. STF, Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet tryckte på och turistnäringen var stressad. Skulle skidturisterna bli rädda och överge fjällen.

– Anarisolyckan blev som ett startskott, säger Staffan Lindberg som var med i arbetet. Upprustningen av leder med vindskydd och hjälptelefoner var nog det viktigaste. Och det blev stora utbildnings- och informationsinsatser.

Stugvärdarna och de anställda på fjällstationerna blev nyckelpersoner.

– De förmedlade kunskap om säkerhet, färdvägar och utrustning. Och det blev bättre fjällväderprognoser.

Arbetet fram till att Fjällsäkerhetsrådet bildades cirka ett år efter olyckan i Anaris gick fort. Det blev snabba beslut i regering och riksdag. Idag fryser inga skidåkare ihjäl. Mycket tack vare fjällsäkerhetsarbetet, men mobiltelefonerna har även betytt mycket.

– Men kunskapen behövs. Batterier tar snabbt slut i kallt fjällväder.

Idag handlar det ofta om att skidåkare skadar sig för att de har för bråttom.

– De har inte tid att vänta om det blåser upp. De ska passa tåg eller vara tillbaka på jobbet.