Nästan 50 år senare, år 1922,  inplanterades ett norskt bäverpar i Jämtland, och efter fler utsättningar har stammen idag vuxit till bra över 100.000 djur. 

Men varför man valde att föra in bävern till Sverige igen är någonting som forskaren Dolly Jørgensen på Luleå tekniska universitet sökt svar på. Det visar sig att det har mycket att göra med känslor.

– De kände skuld över att bävern inte var här, att den inte levde i Sverige längre. Och att det var någonting som var fel, någonting som var borta från landskapet – att det fanns ett hål som måste fyllas, säger Dolly Jørgensen.

I forskningsprojektet har Dolly bland annat gått igenom gamla brev och tidningsartiklar. Förutom bäver har hon forskat på attityder om myskoxar, ett djur som dog ut i Norden för över 10.000 år sedan. Myskoxen återinfördes till Norge från Grönland på 1930-talet, och på 70-talet vandrade en flock över till Sverige. Återinförandet var inte problemfritt – folk var rädda för myskoxen och det visade sig att den kunde riva ner renstängsel. Dolly drar paralleller till dagens debatt om bland annat varg.

– Vi kan tänka att det är jättebra ur en biologisk synvinkel, men är det det för de som lever i området? Vad finns det för potentiella konflikter? Där kan vi  se på historian om myskoxen och se att så kan konflikter uppstå, säger Dolly Jørgensen.

Dolly har även tittat på återinförseln av helt utdöda djur, som Vandringsduvan och Mammuten. Hon ser att mycket av samma attityder som låg bakom viljan att återinföra djur för nästan hundra år sedan ligger bakom viljan att återskapa utrotade djur.

–  Människor är människor och vi har inte förändrats mycket. Vi har samma grundmotivation bakom vad vi gör idag som vi hade på 1920- och 1930-talet som jag forskar om.