Kapitel 1#

En mamma, flämtande och ensam, håller sitt nyfödda barn tätt tätt mot sitt bröst.

Lugnar ner barnet med fina ord från hennes röst.

”Kom ihåg nu min son, hur kallt det än blir kan det vara bli varmare!”

Mamman är väl inte direkt stolt över hur de lever, men de lever för att hon har kämpat.

Och får man välja mellan gatan och en fågelholk är väl valet rätt självklart?

Hon utsmyckar huset med orkidéer, det är hennes favoritblomma.

Den påminner henne om att alltid vara stark, i det här fallet trots att fickorna är tomma.

Pojken som vuxit upp till ett vanligt barn, vägrar mössan, vantarna och långkalsongerna som hans mamma har lagt fram.

Trots att hon menar väl tycks pojken hellre frysa ihjäl.

Så pojken går mot skolgården och tänker ”Det är fan kallt”, men ser det från den ljusa sidan.

”Det kan ju bara bli varmare nu”.

Men det är ju inte alltid det blir så, för våld var en del av vardagen.

Han fick många själv men gav tillbaka minst lika många av slagen.

För det var ju coolt att kunna slåss ungefär som att röka sina första bloss.

I andra eller tredje klass, det är helt sjukt, i en pojke på typ tio bast.

Men en dag får han ta slag efter slag efter slag efter slag, utan att få något svar.

”Varför slåss jag och vart kommer all ilska ifrån?!”

Han har så länge han kan minnas varit karlen i huset.

Inte riktigt fattat vad det betyder att vara karlen i huset.

Skyll på fadern, han var en flyttfågel och sen den dagen varit länge bortflugen.

Han skapade sig ett nytt liv och säkert ny identitet.

Han tröttnade väl på frun och barnet och helt enkelt smet.

För när han tyckte att det blev för kallt, flög han söder ut och lämnade bakom sig allt!

Kapitel 2#

Ett högstadie senare

Är skolan är inget för pojken och det är något han förstår

Han har fått IG i varje ämne som det möjligtvis går.

Om jag ska vara helt ärlig, i alla ämnen förutom bild.

Där kan han koncentrera sig, där går inte hans talang helt spilld.

Tids nog blir pappret till hud och pennan till nål.

Smärtan blir enorm, fast inte värre än den i hans bröst.

Men han har lärt sig av livet, ingen bråkar med en man i krigsmålning, och det är en tröst.

Fast tatuerade stygn är inte nog för att läka en själ i så dålig skick

Och ilskan blir lite som en åtdragen snara

När han tar ut den på flickvännen som han faktiskt fick.

Första slaget kom som en chock, andra av bara farten.

Tredje och fjärde kan han inte riktigt förklara..

Ibland får man nog bara stå sitt kast,

Speciellt om man blir anmäld och sen åker fast.

Så det blir en resa till fängelset via tingsrätt.

Två år för grov misshandel,

Kan han äntligen pusta ut och tända en cigarett.

Under tiden han avtjänat sitt straff har hans mamma sjuknat in.

Något som han inte vet, så han menar inget illa när han åker för att fira sin nyvunna frihet.

Inte för att det går så bra för han, hans ragg häller sin drink med is och allt över han, in under tröjan, för hon har hört vad han har gjort.

Han blir så chockad att han bara svarar: ”Det där var fan kallt”.

Men ser det från den ljusa sidan och tänker: ”Jag fick ju i alla fall en gratis drink”.

Men innan kvällen var slut fick han ett samtal. De sa att det var hans mamma.

Ett antal timmar senare var hon borta, och allt tidigare, drinken, bruden, det gör det samma.

Men inte som om det var nog med det.

På begravningen var han ensam och på graven planterades en ensam orkidé.

Kapitel 3#

Ensam utan hopp. Ingen ork eller idé kvar.

Och här någonstans börjar allt gå utför då: fler och fler påsar blir till gröna eller lila

Och allt färre påsar kommer han, medsläpande från ICA.

Fler och fler vänner försvinner, sviker eller kanske börjar rädda sig själva.

I själva verket vill de vända andra kinden till.

Men det är egentligen han som har ögonbindel och inte vill.

Det susar i öronen, det är knappt han hör vinden yla.

Sedan barnsben har han lärt sig innebörden av riktig kyla.

Hans sinnen är väl avtrubbade, det vore inte konstigt direkt.

Han varken ser eller hör, hans vänner försöker hjälpa men utan effekt.

Fast det är väl så det går om man målar sitt liv med droger

Och andra preparat och inte med pensel.

Det enda sinnet som tycks vara intakt är hans känsel.

Han kan inte förstå varför ingen vill vara med han.

Inte hans pappa, inte hans mamma, ingen flickvän och inga vänner

Och det tycker han är kallt!

Att han inte kan fortsätta såhär är väl något han också förstår.

Men ser ändå hur åren går och han får gråa hår

Och innan han vet ordet av det är han gammal,

Men märker att tiden inte läker några sår.

Så gubben som ligger för sin död tittar ner på hans skakande händer

och konstaterar ”Det är fan kallt!”

men ser där i fönstret och finner åter hopp i en ensam kruka skjuter ett orkidé skott upp.

Så gubben sluter ögonen med ett leende och tänker ”Det kan ju bara bli varmare nu”

Men det är ju inte alltid det blir så, och det är ju trist.

Men han har lärt sig av livet, skrattar bäst som skrattar sist!

Kapitel 4#

”Hallå, vakna. Vakna dååååå!”

Och pojkrösten rikoschetterar mot väggar av tung betong

Framför han ligger en gubbe på en ödslig tåg perrong.

En smutsig spruta rullar ner på stationens sten golv

Pojken ser helt skräckslagen ut. Han är typ tolv.

Han ska inte behöva se sån här skit!

Gubben hann dö långt innan ambulansen han dit.

Hans ena hand låg längs sidan och helt slapp

Men i den andra lyckades de bända ut en liten lapp.

Gubben hade lämnat efter sig några sista ryckiga ord

Innan han hade använt sprutan till att begå självmord.

I lappen stod det:

”Till vem du än är; Förlåt att du behövde bevittna det här,

Och jag förstår att det inte hjälper att få det skrivet.

Men jag var tvungen att fly min misär,

Genom att överdosera min ända kvarvarande glädje i livet.

Allt skulle ju bli varmare under livets långa färd.

Men det är ju inte alltid det blir så; Farväl. Grymma. värld!”

Gubben känner att det inte längre är kallt,

Så han öppnar ögonen och möts av en änglalik gestalt.

En kvinna som lägger sina armar om sin son

Han blir som ett spädbarn igen och kan inte hindra tårarna som sipprar fram i ögonvrån.

Hjärtat smälter som en isbit, och vattnet rinner som tårar längs hans kind,

Regnar ner och blöter ner marken utanför sankte Pers heliga grind.

Så de gråter tillsammans ett tag

Till hon för hans huvud tätt tätt mot sitt bröst.

Det var så länge sedan han hörde hennes vackra röst

Så han gråter tyst för att kunna höra.

När hon talar vill han inte störa.

”Men gubben, jag vet att det har varit kallt och livet är en linje

Från födseln går man ofta nedbruten ända in i döden, men då är väl cirkel redan sluten?

Och det kan ju bara bli varmare nu!”