För att barn med ADHD eller autism ska få en fungerande skolmiljö krävs ofta en lång kamp av föräldrarna. Men i Luleå börjar dessutom kampen inte sällan från ruta ett när barnet byter stadium eller skola. Orsaken är att varken kunskapen om barnets handikapp eller de anpassningar som gjorts av skolmiljön, följer med i bytet.
Lina är en pratsam tjej på sex år i Luleå. Men redan som tre-åring fick Lina diagnoserna högfungerande autism och grav ADHD.
– Det innebär allt ifrån att hon har väldigt svårt att förstå sociala koder till att hon är väldigt ljudkänslig, och när det blir för mycket ljud så blir hon väldigt trött, berättar Linas mamma Sara Eriksson.
Stress och ångest
På förskolan gick det bra, för rektorn tog Linas diagnoser på allvar och gjorde de anpassningar som behövdes av miljön med liten barngrupp och stor personaltäthet.
Men så i höst började Lina i förskoleklass för sexåringar. Då blev hon plötsligt en av 34 elever i klassrummet. Kunskapen om Linas handikapp hade inte följt med till den nya skolan trots flera möten.
– Lina älskar skolan men situationen som råder med så många barn, det funkar inte. Hon är ofta väldigt stressad och väldigt ångestfylld när det gäller att vara på skolan, säger Sara Eriksson.
”Lång kamp för barnen”
Enligt föräldraföreningen för barn med neuropsykiatriska funktionshinder är Linas fall långt ifrån unikt i Luleå.
– Det finns ingen fungerande organisation för de här barnen. Kunskap som finns förs inte över. Utan det innebär en väldigt lång kamp för de här barnen, säger Catrin Söderberg, aktiv i föräldraföreningen Attention i Luleå.
– Vi vet idag vad de här barnen behöver. Det behövs tillräckligt med resurser, det behövs planeringstid för personal och det behövs kunskaper. Men när man väl har kommit fram till vad barnet behöver och fått det att fungera så är det ändå ingen självklarhet att det ska fortsätta till exempel vid ett skolbyte, berättar hon.
”Pengar tyvärr ett argument”
I Luleå går alla barn med neuropsykiatriska diagnoser i vanliga klasser. Men det är upp till rektorn på varje enskild skola att avsätta de extra resurser som krävs för att det enskilda barnet ska få en fungerande skolmiljö. Något som inte alltid fungerar enligt Catrin Söderberg.
– Tyvärr får man också höra brist på pengar som ett argument för att barnen inte ska få det de behöver, trots att det är olagligt, säger Catrin Söderberg.
Hemma från skolan
Nu är Lina hemma från skolan och kommer inte tillbaka förrän skolan tagit fram en plan för att få hennes skolgång att fungera. Det handlar inte bara om gruppstorlek utan också om planering, kunskaper och rutiner.
– Får vi inte det här att fungera nu innan hon blir skolpliktig och börjar första klass så kommer det att innebära att vi får en hemmasittare och blir orosanmälda av socialen, säger Linas mamma Sara Eriksson.