Det är dags för Mubinas kvällsgröt och mamma Zeba går ut i köket. Hon kommer från Tadjikistan och har bott här med sin man och dotter i nio månader.

Khadidja kom hit för en månad sen, med man och barn från Afghanistan. På boendet finns både män och kvinnor, familjer och ensamkommande.

– Här bor många män och det är gemensamma duschar för både män och kvinnor. Det kan vara svårt då männen många gånger utrycker sig grovt och inte tar hänsyn till andra, säger Zeba Mylloeva.

– Det vore lättare om barnfamiljerna kunde bo tillsammans så att barnen kunde leka, säger hon.

Känner sig otrygga

Byggnaderna är gamla kaserner som byggdes om för Nordic Battlegroup för cirka 10 år sen men blev korridorsboende med självhushåll för flyktingar.

Om man kommer ensam bor man fyra personer i samma rum. Ibland med helt olika språk. Vi möter ensamkommande kvinnor som berättar att de inte alltid känner sig trygga här, men de vill inte berätta framför kameran.

– Vi har inga problem, säger Zeba Mylloeva.

”Vi lever på hoppet”

Khadija och Zeba talar persiska båda två och kan lättare umgås med varandra. Zebo och hennes man och barn har eget rum och snart ännu ett barn.

Vad gör ni på dagarna?

– Vi lagar frukost, sedan går vi till skolan, kommer hem, lagar mat, går ut med barnen. Ja, så ser dagarna ut, säger Zeba Mylloeva.

– Det är svårt att gå i skolan när man har ett barn som inte sitter still, säger Khadija Amanian.

– Men jag vill gärna gå i skolan så jag har försökt anpassa Asmohas sovtider så att det ska fungera. Men hon är rörlig och det vore skönt med ett ställe där barnen kan vara när vi går i skolan, säger hon.

Vad säger ni om framtiden?

– Vi hoppas. Vi lever på hoppet, säger Zeba Mylloeva och Khadija Amanian stämmer in.