Det tog många år innan Annas mamma fick redan på allt som hände henne i skolan och på bussen. 

– Hon berättade inget själv, förklarar Annas mamma. Det var när kompisars föräldrar berättade om mobbningen som jag fick veta.

Värst var det på bussen till och från skolan. Då kunde Anna bli både retad och slagen. Den enda vuxna personen på plats gjorde inget för att gripa in.

”Ryckte på axlarna”

På skolan hände det att Annas kläder lades i duschen efter gymnastiken eller att hon upptäckte att någon tagit hennes skor. Där fanns både lärare och mobbningsteam men varken Anna eller hennes mamma kände att de fick någon riktig hjälp.

– Lärarna ryckte på axlarna och det kändes som det som hände inte angick dem, förklarar Anna.

Värst var det när mobbningsteamet ryckte in. Då fick Anna sitta med sina mobbare i samma rum och hamnade återigen i fokus när hon skulle berätta om vad som hänt.

– Hon bad mig till slut att inte ringa skolan, minns Annas mamma. Allt blev bara värre då.

”Från helvetet till paradiset”

Till slut fick både Anna och hennes mamma nog och hon fick byta skola.

– Det var som att komma från helvetet till paradiset, säger Anna.

Hon fick vänner, skolresultaten blev bättre och självförtroendet steg. Idag delar hon tiden mellan pojkvännen, musiken och hästarna.

Inte orolig för rättegången

Att Annas mamma valde att stämma kommunen för att inte ha gjort tillräckligt för Anna under grundskoletiden har en enkel förklaring.

– Jag vill att hon får upprättelse. Att hon får någon form av kompensation för åren då hon blev mobbad, mådde dåligt, kom efter i skolan och höll det mesta för sig själv.

Anna själv är inte särskilt orolig över att vittna inför lärare och skolledning.

– Det finns fortfarande ärr efter de här åren som inte är läkta, säger hon. Lite spänd är jag men det kommer att gå bra. Vi tar oss igenom det här.

(Anna heter egentligen något annat)