De senaste åren har trycket på psykiatrivården blivit högre. Ensamkommande barn och ungdomar är en av de grupper där störst ökning har märkts.
Till och med oktober 2015 gjorde asylsökande ungdomar i åldern 13–17 år 82 besök i öppenvården i Örebro län, under samma period 2016 var motsvarande siffra 216 besök.
Inom slutenvården, där de som mår allra sämst vårdas, är ökningen ännu större 2015 vårdades asylsökande ungdomar i sammanlagt 374 timmar. Samma period 2016 är siffran drygt sex gånger så hög med drygt 2.232 timmar.
Fler terapeuter behövs
Ylva Rosén, som är verksamhetschef på psykiatrin för barn och vuxna, BUV, har lämnat in en skrivelse till ledningen där hon skriver att det behövs fler tjänster.
Hon ser ett behov av terapeuter som är specialiserade på posttraumatisk stress, av personal som kan jobba med samordning samt av personal som är specialiserad på att diagnostisera små barn.
– Dels behöver vi en resursförstärkning kring behandling av svårare traumatiska tillstånd, säger hon, men jag ser också ett ökat behov av samverkan. Vi behöver stötta varandra, och där skulle jag önska att vi fick mer stöd i vår akut- och nyanmälningsgrupp dit de här barnen kommer först.
Svårt att fördela resurser
Region Örebro har jobbat mycket med att utbilda personal i länet som jobbar med asylsökande, för att både motverka och känna igen när någon mår psykiskt dåligt och behöver specialistvård.
Hittills har psykiatrin klarat av att hantera ökningen utan att dra ner på resurser till andra patientgrupper, enligt Ylva Rosén.
– Den här gruppen barn har inte trängt undan andra grupper, utan vi har hanterat det. Men det är naturligtvis ett svårt jobb för våra enhetschefer att värdera och jobba så att vi använder våra resurser på bästa möjliga sätt och att alla får vård, säger hon.
Familjesituationen påverkar
Antalet asylsökande har förändrats mellan åren, och psykiatrin ser kopplingar till att fler mår psykiskt dåligt och att vårdtiderna blir längre med att antalet avvisningar har ökat.
– Barn som har föräldrar och en familj runt omkring sig har ofta en naturlig punkt att återvända till, men det är inte alltid så för de här barnen, och det kan leda till att de blir kvar längre inom slutenvården, säger hon.