I en ny avhandling från Linköpings universitet intervjuas 20 barn mellan 11 och 19 år som upplevt våld mellan de vuxna i hemmet. Oftast är det mamman som varit utsatt.
Syftet är att ta reda på hur barnen själva beskriver sina egna handlingar och reaktioner i samband med våldet, men även hur deras syskon, mor- och farföräldrar och andra vuxna reagerar och handlar.
– I den bästa av världar skulle de vuxna anmäla våldet, men det görs inte alltid. Det finns en ovilja att lägga sig i, ibland också en rädsla för personen som utövar våldet. Far- och morföräldrar kan till exempel känna dubbla lojaliteter, säger Nina Åkerlund, som står bakom avhandlingen.
Barnens olika strategier
Däremot stöttar de vuxna genom att bidra med vardagshandlingar som underlättar och skapar trygghet för barnet, som att öppna upp sitt hem, komma hem till familjen eller ringa till barnet.
Nina Åkerlund har också studerat barnens strategier, och positionerar dem på tre olika sätt: ”sårbart offer”, ”sårbar men kompetent aktör” eller ”vuxenlik och omsorgsgivande aktör”.
Resultaten visar att barnen måste uppfattas som både sårbara och kompetenta för att få den hjälp de behöver. Det räcker inte med att ”bara” vara ledsen, utan barnen måste också vara tydliga med sina egna behov. Om de enbart visar sig sårbara så agerar de vuxna visserligen, men kan lätt bestämma över huvudet på barnen.
Bidrag i arbetet med våldsutsatta barn
De stora förlorarna är de barn som agerar vuxenlikt, påpekar Nina Åkerlund.
– De uppfattas inte som att de mår dåligt och uppmuntras istället med ord som ”vad bra att du tar hand om dina syskon” eller ”jättefint att du hjälper din mamma”.
Förhoppningen är att avhandlingen ska vara ett bidrag till socialtjänsten i arbetet med våldsutsatta barn, och är ett samarbete mellan Linköpings universitet och Region Jönköping.
Nina Åkerlund är knuten till Avdelningen för socialt arbete på universitetet, men arbetar också som utvecklingsledare på länsstyrelsen i Jönköpings län i frågor som rör mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.