Vi träffade Amin för första gången 2014. Trots uppehållstillstånd tvingades han bo kvar i Migrationsverkets tillfälliga bostäder i Gusum i närmare två år, då han inte fick någon kommunplacering.
Så här såg det ut när vi träffade Amin förra gången
”Den andra dörren är min”
– Ja det här är huset som jag bor i, säger Amin och blickar mot lägenhetslängan i Söderköping. Här på andra våningen bor jag, den andra dörren är min, säger Amin med ett stort leende.
För tre år sedan var situationen en helt annan. Då bodde Amin, trots uppehållstillstånd kvar på Migrationsverkets tillfälliga flyktingbostäder i Gusum. Där bodde han i en tvåa, tillsammans med tre, ibland fyra, för honom helt okända män, med olika nationaliteter.
– Jag vaknar varje dag, jag har ingen plan över vad jag ska göra, så jag tittar på tv, lagar mat, äter, sen sover. Det går en minut, en timma, en dag. Men det är inte en dag, det är ett år, sade Amin till Svt Nyheter Öst när vi träffade honom i Gusum under 2014.
Då drömde han om en egen bostad för att kunna starta ett liv.
När vi träffar honom den här gången frågar vi vad han tänker om tiden som var, de där åren när han väntade och väntade. Han suckar djupt och svarar eftertänksamt.
”Här kan man gå ut och leva som en fri person”
– Ja det har verkligen förändrats. Den tiden som jag bodde i Gusum då levde jag i en liten lägenhet och hade ett litet liv. Här kan man gå ut och leva som en fri person, säger Amin.
På flyktingförläggningen i Gusum bodde Amin i totalt fyra år. Men efter att SVT Nyheter Öst uppmärksammat hans situation, fick han tillslut en kommunplacering i Söderköping och nu är han stolt över sin egna lägenhet.
– Det är lite större rum kan man säga, 52 kvadrat. Jag är jättenöjd med det, säger Amin och fyrar av ett brett leende.
När vi träffade Amin för tre år sedan hade han också en dröm om att lära sig svenska. Valdemarsviks kommun erbjöd aldrig Amin Svenska för invandrare, SFI trots att han hade rätt till det, när han bodde i Migrationsverkets tillfälliga bostäder i kommunen. Men Amin lärde sig språket till stor del på egen hand.
– Jag tycker mycket om skolan och att studera. I hela mitt liv har jag gått i skolan, säger Amin.
När han tillslut fick kommunplacering i Söderköping fick han så äntligen börja på SFI.
– Här började jag med SFI och sen började jag på vård- och omsorgsprogrammet på Nyströmska, säger Amin som går ut undersköterskeutbildningen till julen 2017.
Nu har han praktik på demensboendet Birkagården i Söderköping och praktiken har lett till extrajobb på kvällar och helger.
– Jag tycker mycket om det jobbet, jag gillar att vara med människor, att prata med dem och hjälpa dem, säger Amin.
Det mesta har nu ordnat sig för Amin, drömmen om att studera har blivit verklighet, men det finns en sak som bekymrar honom och det är saknaden efter hans mamma.
– Jag är nöjd här och med mitt jobb och att jag kan studera. Men jag är inte alltid glad, när man tänker på familjen, när man tänker på mamma. Det är mycket som är kvar där bakom, säger Amin och tittar ner.
Praktikplats gav kvälls- och helgjobb
På praktikplatsen är Amin omtyckt, både av personal och av de äldre som bor där, berättar hans handledare för oss. Arbetet har också kanske gjort det lite lättare för Amin när saknaden efter familjen blir stor, berättar han.
– Jag ser det inte som ett jobb. Jag tänker att det är mina föräldrar, säger Amin och tillägger att vården var ett självklart yrkesval för honom.
Vi lämnar Amin för den här gången och vem vet vad han gör nästa gång vi ses? För Amins planer slutar inte här.
”Jag ska klara det”
– Jag ska jobba några år och sen fortsätta att studera till sjuksköterska. Jag hoppas att jag klarar det, säger Amin, men ångrar sitt ordval och säger hastigt jag ska klara det.
Se här tv-inslaget: Amin har äntligen fått en egen bostad