Erja kunde inte sova den där natten för tio år sedan, som om hon känt på sig att något var fel. 24-åriga sonen Mikael hade mått dåligt efter en separation och nyligen fått antidepressiv medicin. Men han var en sådan person som kämpade och han hade många kompisar.
– Det är svårt att tänka sig att en sådan person försvinner på det sättet.
Efteråt fick hon skuldkänslor. Tänk om hon hade frågat honom rakt ut: Har du tankar på att ta ditt liv?
– Nu vet jag ju att det är bra att ställa frågan. Men det fanns inte i vår värld att han skulle göra så.
Fick söka hjälp själva
När poliserna lämnade dödsbudet blev det kaos i både huvudet och kroppen nästan direkt. Poliserna erbjöd sig att hämta Mikaels två bröder, men Björn och Erja fick ingen hjälp att kontakta vården. Det fick de söka rätt på själva, så småningom.
– Det man saknade var stödet från samhället och vården. Det var obefintligt för tio år sedan. Det har väl blivit några millimeter bättre idag, men inte mycket, säger Björn.
”Går aldrig över men det blir bättre”
Två år efter att Mikael dog fick Björn och Erja kontakt med föreningen Spes där alla medlemmar har mist någon som har tagit sitt liv. Föreningen ordnar aktiviteter, stödhelger, samtalsträffar och det finns också en nationell stödlinje.
I klippet berättar Björn och Erja om sorgeprocessen och vad samtalsgruppen har betytt för dem. Numera är båda samtalsledare.