Krass ekonomi. Det är så Mona Olsson (V) förklarar beslutet att stänga ett äldreboende i Norrköping 2012. Trots att det redan då fanns signaler som tydligt visade vad konsekvenserna skulle bli.
Mona Olsson var ordförande i nämnden för vård och omsorg. Ändå anser hon att hon inte hade något val. De var tvungna att hålla budgeten. Hon säger att hon bad kommunstyrelsen om mer pengar, men fick nej.
– Det är det tuffaste beslut som jag har fattat. Med facit i hand borde jag ha drivit det hårdare och försökt få mer pengar, säger hon.
Ångrar beslutet
Eva-Britt Sjöberg (KD) satt i opposition då, men röstade även hon för en nedläggning. Hon säger att de inte hade något annat alternativ och därför kände sig tvingade att rösta ja.
Men hon ångrar beslutet i dag.
– Man ska inte hänvisa till det kanske, men jag var förhållandevis ny i politiken. Jag hade inte riktigt hunnit komma in i det här tänket och förstå helheten.
Det låter som om du ångrar dig?
– Det gör jag naturligtvis, vi borde ha gått till kommunstyrelsen och bett om mer pengar.
Förstod konsekvenserna
Annica Ljungström var enhetschef för korttidsboendet Cedersborg som lades ner i början av 2014. Även hon förstod att konsekvenserna skulle bli allvarliga och att fler gamla skulle tvingas vänta på sjukhuset i väntan på att få en plats på ett äldreboende. Hon tycker att det saknas långsiktighet i besluten.
– Redan från början kunde man ju se de konsekvenser som det nu har fått, säger hon.