Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Wiwis kamp för 94-åriga mamman lönade sig

94-åriga Kerstin Johansson klarade inte längre av att bo kvar hemma. Det slog domstolen senare fast. Ändå sa Norrköpings kommun gång på gång nej till äldreboende. Men i grannkommunen dröjde det bara några veckor innan hon fick flytta in.

– Jag har liksom inte ord för det. Jag trodde inte att man fick göra så. Det finns inte i min värld att man kan behandla folk så, säger dottern Wiwi Heggblad.

Hon blev rikskänd och fick reaktioner från hela Sverige när hon tog upp kampen för sin 94-åriga mamma Kerstin Johansson. I morgon sänder SVT dokumentären Hem till varje pris som handlar om just det.

Kerstin hade värk i kroppen, såg dåligt och blev allt mer deprimerad av att sitta ensam i sin lägenhet. Till slut tappade hon helt aptiten och gick ner i vikt.

Kommunen sa nej

Men när hon tog det svåra steget och ansökte om att få flytta in på ett äldreboende sa Norrköpings kommun nej. Enligt kommunen borde det räcka med hemtjänst.

Och om hon kände sig ensam kunde hon söka en ny bostad på den öppna bostadsmarknaden och flytta närmare dottern, ansåg kommunen.

– Jag överklagade ju till förvaltningsrätten och fick rätt. Och då jublar man ju. Men då kom de ut från kommunen och berättade att de tänkte överklaga beslutet. Jag blev så besviken. Jag har inte ord, säger Wiwi.

Wiwi och hennes bror åkte varje dag hem till Kerstin och hjälpte henne, men hon blev allt mer deprimerad. Till slut såg Wiwi ingen annan utväg än att ta hem Kerstin till sig, till radhuset i Krokek. Där vårdade Wiwi redan sin demenssjuke make.

– Hela den här tiden har ju varit väldig jobbig, men jag ångrar inte en sekund att jag tog hem mamma. Valet jag gjorde då var det enda rätta i den situationen, för mamma hade inte klarat av att ligga där själv. Och jag klarade inte av att veta att hon var ensam och ledsen, säger Wiwi och fortsätter:

– Så även om det var jättejobbigt, dygnet runt, hela tiden, så blev det enklare att ha mamma hemma än att åka fram och tillbaka till henne för att hjälpa henne. Jag hade ju min make att ta hand om också. Så det var ett bra val jag gjorde där tycker jag.

Ordnade namninsamlingar och protestmöten

Wiwi Heggblad förde en kamp på flera plan. För samtidigt som mamman nekades plats på äldreboende så meddelade kommunen att de tänkte lägga ner dagverksamheten dit hennes demenssjuke man gick varje dag.

– Och dagverksamheten var ju min räddningsplanka, att jag kunde få en andningspaus när han var där några timmar varje dag, säger Wiwi.

Så hon ordnade namninsamlingar och protestmöten på Tyska torget i Norrköping. Hon protesterade både mot bristen på äldreboenden och mot nedläggningen av dagverksamheten. Och hon fick stöd från hela Sverige.

– Det kom vykort, telefonsamtal och massor med kommentarer på Facebook. Då förstod jag hur många det var som har det så här. Och att många inte orkar eller vågar protestera. Men jag har inget att vara rädd för tycker jag. Det är bara sunt förnuft.

Wiwi Heggblad säger att hon vet att det finns många bra äldreboenden och många som trivs med att få hjälp i hemmet.

– En del är nöjda med det och då är det väl underbart. Men när man inte är det, då måste man få den hjälpen de sista åren. Därför måste det till fler äldreboenden.

Vann den juridiska kampen

Wiwis kamp lönade sig. Bara dagar innan dagverksamheten stängde meddelade kommunen att de hade ändrat sig. I december fick Wiwis man en plats på ett demensboende

Och även domstolen var på Wiwis sida. Kerstin hade rätt att få flytta in på ett äldreboende. Det slog domstolen fast.

Fast när det beslutet kom hade Kerstin redan fått en plats - i grannkommunen Söderköping.

– Biståndshandläggarna i Söderköping läste av mamma på ett helt annat sätt från första stund. Jag kan inte riktigt förklara, men känslan var så. Att de såg att mamma… Ja, de förstod sig på henne. 14 dagar tog det. Så var allt klart. Att hon fick ett boende, säger Wiwi.

Vad tänker du om det, att det är så olika bedömning i Norrköping och Söderköping?

– Så ska det ju inte vara. De ska ju bedöma lika. Men det har de ju inte gjort. Och jag visste ju faktiskt inte att man kunde söka äldreboende i flera kommuner samtidigt. Annars hade jag gjort det från första stund. Och då hade vi ju sluppit allt det här.

”Ge er inte!”

Nu trivs Kerstin bra på äldreboendet.

– Jo, jag är nöjd. Med allt. Det finns en stor tv som vi kan titta på tillsammans. Och en gång i veckan kommer en kille hit med gitarren och så sjunger vi. Jag tycker om att sjunga, säger Kerstin.

– Jag ringer ju till mamma stup i kvarten och för det mesta är det ingen som svarar. För då är hon där ute med de andra och umgås, säger Wiwi och kramar mammans hand.

Vad ger du för råd till andra som är i samma situation?

– Ge er inte! Men man måste ju nästan ha någon bredvid sig för att orka kämpa. Och man önskar ju att samhället vore så att man inte skulle behöva kämpa så här för de gamla utan att det skulle vara självklart. Det trodde jag att det var.

Dokumentären Hem till varje pris sänds i SVT2 tisdag den 19 januari klockan 20.00.

Efterlysning

Visa

HÖR AV DIG!

SVT granskar just nu äldreomsorgen. Har du tips och erfarenheter?

Hör av dig till hemtillvarjepris@svt.se.

Du får vara anonym.

Relaterat

#hemtillvarjepris

Mer i ämnet