Det är den första egna pjäsen, skriven för sina stora scener i Norrköping och Linköping, på 15 år som teatern gjort, och det är ett ambitiöst projekt. Teaterensemblen har bland annat rest till Rumänien för att bättre kunna förstå förhållandena där.
Gabriela Diia var en av dem som tidigare satt och tiggde framför affärer i Linköping. I tio månader bodde hon i en bil på en parkeringsplats. Men efter nästan ett år på gatan så kom hon i kontakt med Östgötateatern och nu har hon en nyckelroll i föreställningen.
– Det är en seger att se publiken, för de gråter och man förstår att de har förstått någonting, säger hon.
Tänjer gränserna
Ylva Julén är manusförfattare och regissör och hon är lättad över att satsningen har fungerat så bra som den gjort.
– Det känns obeskrivligt bra att vi lyckats baxa denna i princip omöjliga koloss i mål, ett gigantprojekt som krävt extra av alla och tänjt på alla gränser för vad man kan och bör och får göra.
När EU-migranter från Bulgarien och Rumänien började dyka upp och tigga för några år sedan ställdes Sverige inför nya problem. Under de två år som Ylva Julén och de andra har jobbat med pjäsen har verkligheten för tiggarna inte blivit enklare.
– Man tar som tiggeriutredare Martin Valfridsson på sig ett stort ansvar om man signalerar att det är fel att lägga pengar i koppen. Tiggarna erfar konsekvensen med omedelbar verkan. Den enda inkomst de har försvinner för att vi ska slippa få dåligt samvete i vår vardag, det kan inte vara rätt, säger hon.
Emotionellt krävande
Arbetet med pjäsen innebar svåra utmaningar, även för skådespelarna. Eftersom manuset är skrivet efter verkliga historier, berättade i möten mellan människor som fortfarande lever som tiggare, var det ett komplicerat arbete. Det krävde fingertoppskänsla av de skådespelare som skulle gestalta den verklighet som tiggare lever i, säger Ylva Julén.
– Det visade sig vara svårt att jobba med ett emotionellt krävande ämne och en verklighet utan lösningar. Svårt att jobba med verkliga rollförebilder och att skapa en sorts pjäs ingen av oss tidigare sett, säger hon.
Efter varje föreställning ställer sig skådespelarna med hinkar i foajén för att samla in pengar till ett projekt i en rumänsk by och hinkarna har fyllts med mellan fem och tio tusen kronor varje kväll.
– Det här är utan tvekan det mest konfliktfyllda projekt jag varit i, men det är mödan värt tusenfalt när publiken tar emot föreställningen som den gör, säger Ylva Julén.