Storasyster Rosita Karlsson minns sin lillebror.
– Det var smärtsamt varje vinter och höst. Man tänkte, var är han, var ligger han. Fryser han, lever han och är han hungrig. Det var ett konstant tänkande på detta under alla dessa år.
Hon berättar om en busig lillebror, en vild själ.
– Men han drogs nog till fel folk, säger Rosita Karlsson.
Hon berättar vidare om hur hon och hennes pojkvän körde runt och letade efter honom bland knarkarkvartaren.
Värmde sig med lampolja
Patrik bodde hemma hos sin mamma och styvfar, men när de gick bort blev han hemlös. Han tältade och smorde in sig med lampolja för att hålla värmen. Rosita hade små barn att tänka på och kunde inte ta hand om honom.
– Han bytte mobiler hela tiden och jag fick vänta på att han ringde. Det gjorde han någon gång och då var han ofta jättehungrig eller hade varit sjuk, säger hon.
Längst ner på boendelistan
Drygt 2600 vuxna och barn är hemlösa i Malmö, enligt Malmö stads senaste räkning i höstas. Omkring 500 vuxna lever utöver bostadslösheten med någon form av social problematik, missbruk eller psykisk ohälsa.
– Vi har ett antal boenden för den gruppen, men tyvärr räcker de inte till för det är en enorm konkurrens på bostadsmarknaden, säger Ann Söllgård som arbetar som enhetschef för boende och etablering i Malmö stad.
Den gruppen hamnar oftast längst ner på boendelistan.
– Ja, vi måste prioritera barnfamiljerna. Men vi lämnar inte personer i sticket, utan vi kan erbjuda alla som vill tak över huvudet, säger hon.
Många bor på stadsmissionen
SVT Nyheter Skåne har pratat med flera som arbetar mot hemlöshet i Malmö och de beskriver läget som tufft, närmast kaotiskt. På stadsmissionen har man alla sina akutplatser öppna.
– På något sätt känns det som att det redan är på bristningsgränsen. Jag tror inte att vi har sett allt än utan vi möter hela tiden nya målgrupper som hamnar utanför och när man väl har hamnat utanför så är det väldigt svårt att komma in igen, säger Matilda Jägerdén.
Hon berättar att ganska många bor på stadsmissionen i fem-sex månader.
– Det är ju inte riktigt så det är tänkt med ett akuthärbärge, som är natt för natt, säger hon.
”Hamnade i ingenmansland”
Patrik ville inte bo på härbärge. Han tog kontakt med systern när han blev hjärtsjuk. Då hade han haft ett tillfälligt hotellboende som han av okänd anledning inte fick behålla. Alternativet som han erbjöds ska enligt systern ha varit ett härbärgesboende, men där ville han inte bo.
– Han ansåg att det var för mycket missbruk, för mycket våld och situationer han inte klarade av så sjuk som han var. Han kunde antagligen inte missbruka som han gjorde innan eftersom han gick på hjärtmedicin, så han hamnade i ett ingenmansland och valde att ligga ute för att slippa det, säger Rosita Karlsson.
Fick aldrig egen bostad
Den 2 maj besökte han S:t Andreas kyrka. I ett litet väntrum innanför kyrkorummet brukade han vila.
– Han brukade hålla sig vaken på nätterna har jag förstått. På dagarna behövde han vila och han låg här och sov den här dagen. Jag och mina kolleger stod i vapenhuset och hörde en duns. Då hade han fallit ner på golvet, så det var här han slutade sitt liv, säger Catarina Liljeberg som är präst och som också hade hand om hans begravning.
För Patrik blev det aldrig en egen bostad. I kyrkans förbönebok har han skrivit att det är det enda han önskar.
– Det som han ber om hela tiden i sina böner, det är att få en bostad. Han skriver att han inte orkar mycket mer. Han är sjuk och hans hjärta är dåligt och han förstår inte vad det är för mening längre. Han vill inte leva längre och han vill ha en bostad, berättar Catarina Liljeberg.