När man kommer till Malmö C idag finns där inget som minner om hur det var för ett år sedan. Passagerare hastar till sina tåg. En del ska på semester, andra skyndar sig för att åka till jobbet. Förra hösten var det helt annorlunda.
– Då var det flyktingar överallt, säger Wilma Pierre.
– Det låg folk och sov på bänkar och på golvet. Med varje tåg kom det nya människor som var hungriga och trötta och frusna och som varit på väg länge.
”Det gick inte gå hem”
När det var som mest intensivt kunde det komma ett par tusen på ett dygn. Wilma och hennes två kompisar Clara Kristiansen och Natalia Gruszczynska var tre av de hundratals volontärer som spenderade så mycket tid de bara kunde med att ta emot alla som kom. De minns hur de kom hit direkt efter skolan och stannade länge, ibland hela natten.
– Man blev nästan som besatt, säger Natalia.
– Det fanns hela tiden saker att göra, problem att lösa. Det gick liksom inte att gå hem.
Alla tre tjejerna pratar mycket om den starka viljan att göra något när nyhetsbilderna rullade över dem. Att få känna att de var med och hjälpte konkret.
– Det var en sådan tydlig grej. Man kunde känna att nu är jag i alla fall med och gör skillnad för just den här personen, säger Clara.
Sökte ordning i kaoset
Petruska Rogmark var med och organiserade verksamheten på Centralen. Till vardags jobbar hon som projektledare och hon säger att hon hade stor nytta av sina yrkeskunskaper under flyktinghösten.
– När jag kom till Centralen med kläder efter ett upprop på Facebook, så blev jag förfärad över hur oorganiserat allting var, säger hon.
– Det fanns mycket kärlek och mycket vilja, men det var ganska kaotiskt.
Det hon minns mest idag är den starka känsla som uppstår när alla jobbar åt samma mål, hur människor kom samman. Och så alla möten med människor.
– Jag minns till exempel en 16-årig flicka som kom från Etiopien alldeles ensam. Det enda hon kunde säga var ”Oslo”. Det visade sig att hon hade sin mamma och annan släkt där, berättar Petruska.
– Med hjälp av en tolk kunde vi få kontakt med hennes mamma och se till så att flickan kom på ett tåg till Oslo. Då hade de inte träffats på flera år. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det.
Livsavgörande erfarenheter
– Jag minns en familj med två små flickor, berättar Wilma.
– De berättade att den äldsta av dem varit kidnappat av IS i flera månader. Hon var bara fem. Då tänkte jag på min egen lillasyster som låg hemma i sin egen säng och sov.
– Jag tycker nästan det jobbigaste var när folk inte pratade alls, säger Clara.
– Att träffa en 11-12-åring som har varit med om så hemska saker att han inte ens vågar prata om det. Det tar mycket hårdare an alla berättelser.
Alla är de överens om att det finns ett ”före” och ett ”efter” hösten på Centralen. Tjejerna pratar om allt de lärde sig, om att lösa problem och känna att man kan göra en insats för en annan människa. Men också om att lite tappa förtroendet för myndigheter och förstå att vuxna inte alltid vet bäst. Och för nästan alla så har erfarenheterna påverkat livet och besluten efteråt.
Clara jobbar med Svenska kyrkans unga. Natalia säger att hon är än mer övertygad om att hon i framtiden vill jobba med barn och unga som behöver hjälp.
– Jag har ändrat mitt yrkesliv, säger Petruska.
– Jag känner att den tid jag har kvar fram till pensionen så vill jag arbeta med projekt som verkligen gör skillnad, som handlar om sådant som jag brinner för.
Vill fortsätta göra skillnad
Idag jobbar hon som projektledare för ett skolbygge i Åstorps kommun som ska leda fram till minskad segregering och bättre hälsa bland eleverna.
Och Wilma bytte gymnasielinje och ser också en annan framtid nu.
– Jag ska bli sjuksköterska och vill sedan åka ut och jobba för Läkare utan gränser, säger hon.
– Arbetet på Centralen gav mig en insyn i att jag faktiskt kan göra skillnad när världen är så hemsk som den är.
I ett unikt projekt har SVT Nyheter bett 200 av de som flytt Syrien att berätta – om livet under kriget, om flykten och deras nya tillvaro i Sverige. Här är deras berättelser.