Douglas, under sin filmkarriär mer känd som Rosalinda, har varit malmöbo i tio år. Och den som önskat har kunnat träffa honom i verkligheten, närmare besämt på Malmö Reptilcenter i Folkets park.
Men Douglas har inte bara gjort sig känd genom sina insatser för konsten. Genom åren har han även skapat en rad rubriker genom de olika myndighetsprocesser han varit föremål för. Den senaste, den om Douglas boyta i Malmö, har hans senaste ägare nu gett upp.
– Aror ska ha en bur på trettio kvadratmeter, och det kan vi inte ge honom här, säger Frank Madsen som äger reptilcentret.
Kan inte flyga längre
Striden mot Jordbruksverkets krav har han förlorat i rättsliga instanser, och nu har han därför lämnat in en begäran till Naturvårdsverket om att Douglas ska förflyttas.
Dessutom har åren farit fram ganska hårt med den gamla papegojan. Flyga kan han inte, och flera fjädrar saknas i den röd-gul-blåa dräkten. Magen är nästan helt och hållet kal, och någon pensionärstillvaro i utomhusförlagd fågelpark någonstans i landet är därför inte aktuell.
– Eftersom han är så plockad blir det för kallt för honom. Han måste ha en bur inomhus på trettio kvadrat, säger Frank Madsen.
Riskerar avlivning
Och om den typen av boende inte går att hitta väntar avlivning. Något som Frank Madsen tycker är onödigt.
– Han har ju inte så jättelång tid kvar. Han är 49 år, och nu är han van att sitta här. Han har en flickvän också, som han är väldigt glad i. Min tanke var nog att han skulle få stanna här under tid som är kvar för honom.
Engagerar många
Genom åren har den skandalomsusade papegojans vandringar bland paragraferna engagerat många. Nu, när nyheten sprids att Douglas riskerar avlivning, svämmar Frank Madsens mejlkorg över.
– Och det är många som hör av sig via telefon och Facebook också, privatpersoner som säger att de kan ta hand om papegojan.
Natuvårdsverkets beslut
Men så går det inte till. Det är inte Frank Madsen som avgör vart Douglas tar vägen, det ligger helt i händerna på Naturvårdsverket. Kvar för Frank Madsen att hantera blir bara den stundande saknaden.
-Vi har ju jobbat ihop i tio år. Han har suttit där varje morgon och sagt goddag när jag kommit in. Så självklart blir det tomt, säger han.