Ann-Christin Råberg, 65 år, St Olof, Simrishamn : ”Det kan vara småsaker som gör livet lättare, som en duk”

När ett tiotal asylsökande familjer flyttade in i det gamla äldreboendet i lilla St Olof förra vintern engagerade sig Ann-Christin Råberg för att de skulle få en så bra start som möjligt. Trots att de fick ett ”startkit” av Migrationsverket saknade de det mest nödvändiga som vinterjackor och skor, säger hon. Sedan dess har Ann-Christin Råberg fortsatt att samla in kläder och saker som St Olofborna inte längre behöver för att ge till de nytillkomna. Hon frågar vad de behöver och utgår från det, sedan tar hon emot sakerna hemma i villan för att lämna över på asylboendet.

– Det kan också vara småsaker som gör livet lättare, som skönare lakan, en duk eller en blomma i fönstret, säger Ann-Christin Råberg.

Många av de drygt 600 invånarna i St Olof har engagerat sig tillsammans med Ann-Christin Råberg för integration. Bland annat ordnade de i våras en matlagningstävling där nytillkomna och boende tävlade i mixade lag. 

I eftermiddag ska hon besöka boendet och lämna en cd-spelare till en skolkille från Marocko som har en cp-skada. 

– Det betyder mycket för honom att kunna lyssna på musik. 

Elias Uvgård, 23 år, Helsingborg: ”Många har blivit mina goda vänner”

Några timmar i veckan är ju ingenting för mig som student, tycker Elias Uvgård. Han syftar på tiden som han lägger ner på det språkcafé som Röda Korsets ungdomsförbund har en gång i veckan. Då träffas ett tjugotal asylsökande och andra nykomna från hela välden för att ses, fika och prata svenska. Varje gång kommer också fem-tio svenskar. 

– Det ska inte handla om undervisning, utan om samtal och att umgås. Och så pratar vi om samhället, hur bussystemet fungerar i Helsingborg eller hur det är att besöka ett sjukhus i Sverige till exempel.

Elias Uvgård bestämde sig för att engagera sig för ett år sedan när språkcafét började. Han hade länge tänkt att han skulle vilja göra något, och konstaterar att han får minst lika mycket tillbaka. 

– Det är så otroligt roligt och många har blivit mina goda vänner som jag vet att jag kan vända mig till om jag skulle behöva hjälp.

Några av Elias Uvårds andra kompisar i Röda Korsets ungdomsförbund ordnar något som heter ”Välkommen till Sverige”. De tar sig till asylboendet på Råå Vallar en gång i veckan och leker med och underhåller barnen och ungdomarna där.

– Det är väldigt uppskattat, säger Elias. Det finns inte så mycket för barnen att göra på boendet.

Eva-Carin Strick, 80, Båstad : ”Jag är visserligen 80, men det här ger mig energi”

Eva-Carin Strick hade jobbat som sfi-lärare på Komvux i tio år och var pensionerad sedan länge när asylboendet i Båstad öppnade i våras.

– Då tänkte jag att här kan jag ju göra nytta! 

Nu åker hon och några damer till till asylboendet tre gånger i veckan och har svenskkurser med de boende. Två av gångerna är det grammatik och den tredje gången pratar de bara.

– De är så otroligt entusiastiska. De brukar inte vilja sluta efter två timmar. 

Eva-Carin Strick berättar att de boende bombarderar henne och hennes vänner med tacksamhet för att de kommer och lär dem svenska. Det blir dessutom ett avbrott i de ganska enformiga och långa dagarna på asylboendet.

– De säger om och om igen hur mycket det betyder för dem. De vill ju stanna i Sverige och vill så gärna lära sig språket. Och mig ger det lika mycket, speciellt när jag får deras respons. 

Att det handlar om så mycket som tre gånger i veckan, två timmar varje gång, tycker hon inte är något problem.

– Jag är visserligen 80 år, men det här snarare ger mig energi än gör mig trött.

Mer om de frivilliga krafterna

Läs om Blekingeborna som arbetar frivilligt för att hjälpa flyktingar

Läs om Smålänningarna som arbetar frivilligt för att hjälpa flyktingar