Luften är tjock av virginiatobak, svarvdamm och 20-talsjazz. Frånvaron av stress hos firman är närmast bedövande, liksom röken.

– Självklart är det bästa att inte röka. Men ska man nu ändå röka, så är det bättre att röka pipa än cigaretter. Det vågar jag faktiskt påstå, säger Martin Vollmer och slår eld i sin egentillverkade, blankpolerade briarpipa.

För hans och storebror Anders Nilssons del blir rökpauserna många och inte sällan långa i den lilla belamrade lokalen.

– Man kan ju inte arbeta jämt, livet måste vara lite roligt också. Dessutom kan vi ändå aldrig få fram tillräckligt många pipor för att mätta efterfrågan, försäkrar Martin.

Riktiga dyrgripar

Det kan låta skrytsamt, men handgjorda skandinaviska pipor är en storsäljare på många håll i världen. Martin och Anders kan endast med viss möda berätta vad deras pipor kostar, eftersom de är vana vid att räkna i dollar.

Till slut enas de om att priserna börjar på cirka 3.500 kronor – och ofta slutar långt högre än så, beroende på kundernas specifika önskemål.

– De stora marknaderna finns i USA och Kanada, men även länder som Ryssland, Kina och Japan kommer starkt, menar Anders Nilsson.

Piphuvuden av trädljung

Han har just tagit paus från arbetet med att varsamt fila till ett pipmunstycke i ebonit. Varje pipa kräver minst åtta till tio timmars arbete, och då är ändå de många pipor som måste kasseras oräknade.

Piphuvudena tillverkas alltid i det i sammanhanget klassiska trämaterialet briar, eller trädljung på svenska. Det handlar om rotknölen till en sorts tropisk buske, känd för sin hårdhet och värmebeständighet.

– Danmark hålls visserligen som den handgjorda pipans absoluta mecka. Men faktum är att världens genom tiderna mest ansedde pipmakare var en svensk, Bo Nord, tyvärr död sedan tio år. Om honom brukar det lite skämtsamt sägas att han var så framgångsrik att han till slut inte hade råd att röka sina egna pipor, berättar Anders.