Familjen Azizi hälsar oss välkomna till bostaden i Rönninge i Salem. Familjen på sex personer flydde kriget i Irak för 14 år sedan. Det är med fasa som den forna kuridska gerillasoldaten, som dagen till ära bär Peshmergakrigarens dräkt, ser på Islamiska statens härjningar i Mellanöstern.
– Jag har alltid varit tålmodig, men tiotals gånger har jag gråtit när jag ser ett barn bli mördat på ett plågsamt sätt eller en tjej som skriker och berättar hur de våldtagit henne. Och när jag känner mig maktlös härifrån kan jag inte göra mer än att gråta, säger Ali Azizi.
Ali har bestämt sig, trots att han är märkt av skottskador från sin tid som kurdisk gerillasoldat i norra Iran och Irak vill han åka tillbaka och hjälpa sitt folk.
– Jag älskar mina barn och jag älskar min fru, men jag känner mig stolt över att lämnar dem och det känns så enkelt att åka ner. Även om jag lämnar dem är det lätt för mig att ta det beslutet, även om jag mister livet.
Bilder väcker avsky
De senaste månaderna har vi översköljts av bilder där människor har massavrättats i Irak och Syrien. Det är personer som inte sympatiserar med extremistiska terrorgruppen Islamiska staten, IS som har dödats. Vi har sett amerikanska journalister som har blivit halshuggna och människor som har fördrivits på flykt.
– Det här är inte bara för mitt eget land Kurdistan, utan även för Sverige. De är emot mänskliga rättigheter, mot demokrati och hela världen och problemet kan påverka Sverige och sprida sig hit.
Men det är inte bara pappa Ali som har engagerat sig i sitt folks nöd regionen. Dottern Tara har tillsammans med andra under den senaste månaden samlat in mediciner, kläder och andra förnödenheter som skickats med flyg till staden Erbil i norra Irak.
– Situationen är så kritisk, allt måste skickas ner. Responsen har varit enorm. Folk har kontaktat mig från Holland om var och hur de ska skicka sina saker, säger Tara Azizi.
Rädsla inför Alis resa
Hittills har ett 50-tal stora flyttkartonger skickats ner till Irak. I familjen finns samtidigt en oro för Alis stundande resa.
– Jag får ju tillbaka känslan jag hade när han var Peshmergakrigare i Kurdistan. Varenda gång han gick ut för att strida hade jag alltid känslan att när jag sa hejdå visste jag att jag kanske aldrig mer skulle få se min pappa igen. Det är den känslan som dyker upp igen faktiskt, säger Tara Azizi.
– När jag var peshmergakrigare var mina barn mellan åtta och tolv år. Vi flyttade hit för att barnen skulle få en ljusare framtid och mina barn har etablerat sig i samhället. Mitt land behöver personer som jag för att det är många som dör för frihetens skull. Även om jag mister livet för det spelar det ingen roll, säger Ali.