Vi träffas utanför hennes lägenhet på Råbystigen i Upplands-Bro. Det luktar rök och den gula tegelfasaden har skadats kraftigt av branden.

När vi möts upp har Ingela Puumalainen precis varit uppe i lägenheten tillsammans med sitt försäkringsbolag för att se vad som eventuellt gick att rädda efter den kraftiga branden som utbröt tidigt under tisdagsmorgonen.

– Allt måste kastas, säger hon med tårar i ögonen.

Kan du sätta ord på hur du känner?

– Djup förtvivlan. Man har ju samlat ihop ett hem under många år och det går inte att ersätta. Det är mycket minnen. Det var ju mitt hem och på ett sätt finns det ju inte längre.

”Kris, chock och panik”

Ingela har en hemförsäkring och försäkringsbolaget kommer att täcka mellanskillnaden för ett nytt boende i väntan på att hon ska kunna flytta tillbaka. Men boendet måste hon lösa själv.

– Jag står själv i kris och chock och panik. Då kan inte jag börja söka bostäder. Jag hade velat att någon kom in och sa att nu hjälper vi dig, säger hon.

Kommunen säger också att de kan hjälpa till med akuta lösningar men att de boende i mesta möjliga mån ska ordna med de långsiktiga lösningarna på egen hand.

– Utgångspunkten måste ju alltid vara det. Men om individen saknar förmåga, kontaktnät eller resurser måste ju socialtjänsten självklart stötta och hjälpa på något sätt, säger Jesper Kyrk, biträdande socialchef.

”Har ingenstans att ta vägen”

Ingela Puumalainen kommer troligtvis inte kunna flytta tillbaka till lägenheten på minst ett och ett halvt år. De senaste dagarna har hon fått sova på soffan hos en bekant.

– Till saken hör ju att jag har en son som ska med på den här resan och han går ju i skolan. När man är i kris så måste det finnas någonting, säger hon och avslutar:

– Jag vet inte hur jag ska lösa situationen. Jag har ingenstans att ta vägen.