På påskafton är springande påskkärringar, påskgubbar och kycklingar en vanlig syn i Dalsland. Många barn klär ut sig för att sedan smyga fram till sina vänners hus och kasta påskbrev. Det gäller att snabbt rycka upp dörren och kasta in påskbrevet innan du blir upptäckt. Om din vänner hinner se dig så kommer nämligen hen att jaga dig.
Västsvensk tradition
Traditionen härstammar från Västsverige under 1800-talet, enligt Fredrik Skott, forskningsarkivarie vid Institutet för språk och fornminnen i Göteborg. Under tidigt 1800-tal klädde tonåringar ut sig till påskkärringar för att skrämmas. På den tiden var det fortfarande många som trodde att det fanns riktiga häxor. Ofta tiggde tonåringarna alkohol eller mat. Fick de inte det kunde de utföra hyss.
– Det liknade till stor del det halloweenfirande vi ser idag, säger Fredrik Skott.
Inbjudan till Blåkulla
Både påskkärringar och personer som inte var utklädda började senare under 1800-talet att kasta påskbrev. Påskbreven innehöll oftast en vers eller en teckning som skulle föreställa en inbjudan till Blåkulla. Ibland, främst i Åmål, kunde det även finnas påskkakor inuti dem. Påskkakorna har idag bytts ut till godis. Även kärleksförklaringar kunde förekomma. De som hade ovänner riskerade dessutom att få en otrevlig text i sitt påskbrev.
Dök en påskkärring upp gällde det att jaga ikapp hen för att på så sätt ta reda på vem som gömde sig bakom utklädnaden. Det fanns dock inget allvarligt bakom det hela utan jakten fungerade mest som en rolig lek, vilket det fortfarande gör idag.
Traditionen lever vidare
– Under tidigt 1900-tal spreds traditionen med påskkärringar och påskbrev till övriga delar av Sverige. Men traditionen att jaga varandra finns främst i Dalsland och delar av Värmland, säger Fredrik Skott.
Idag innehåller påskbreven oftast godis och en teckning. Ibland förekommer det fortfarande verser i breven som bjuder in till fest på Blåkulla.
– Jagandet har däremot dött ut på flera håll i både Dalsland och Värmland. Idag är det allra vanligast att barnen delar ut breven, menar Fredrik Skott.
Traditionen lever dock fortfarande vidare, även om den inte längre är fullt lika vanlig.