Hon förlorade sitt vänstra öga och känseln i ansiktet. Hon kan varken känna lukt eller smak. Hon fick blödningar i huvudet som hon ännu inte vet konsekvenserna av.

– Jag är glad att jag lever men har förstås undrat, hur kunde det hända mig, varför just jag?

På joggingtur

Det har gått drygt två sedan den där söndagsmorgonen den 5 maj 2013 då Ester Pavval gav sig ut på en sedvanlig morgonjogg. Det var härligt vårväder och valet föll som så många gånger förr på naturområdet på Halleberg utanför Vänersborg.

– Jag älskar naturen och har sprungit där under 42 år. Och jag har aldrig mött någon som vill mig något ont.

Ester tog på sig sina träningskläder med tog bilen den korta sträckan till Halleberg. Efter bara någon kilometers joggande inträffar det otänkbara.

– Det är en som helt plötsligt dyker, han sluddrar och jag förstår inte vad han säger. Han blir hotfull och aggressiv och jag ser att han har något föremål i handen. Jag förstår direkt att jag måste fly för mitt liv. Jag springer men inser snabbt att, nej, det här går inte. Han är mycket snabbare än mig. Sen blir allting bara svart. Helt svart, berättar Ester Pavval.

Livshotande skador

Ester är näst intill glad för att hon inte minns så mycket mer för det upprepade våld mot huvudet som hon utsätts är mycket grovt. Hennes skador är direkt livshotande. Exakt vad som händer hur länge hon ligger skadad är fortfarande okänt, men hon upptäcks strax före lunchtid av en förbipasserande man. Hon har då förlorat mycket blod och är nära att dö.

– Det rörde sig om minuter, det har jag förstått nu i efterhand.

Mannen slår larm och försöker få liv i Ester. Hon uppfattar själv att någon frågar efter hennes namn.

– Jag vet att jag försökte svara men det gick inte. Munnen var full av blod och något med käkbenet var inte som det skulle. Sen blev allt svart igen.

Näsbenet krossat

Ester fördes till sjukhus där hon låg nedsövd i fyra dagar. Skadorna var omfattande. Hennes vänstra öga var söndertrasat och fick opereras bort. På det andra ögat ser hon i dag bara 30 procent. Hon hade flera frakturer på käkbenet och vänster okben. Näsbenet var krossat. Hon hade dessutom fått flera blödningar i huvudet. Hon blev kvar på sjukhuset i 34 dagar. Totalt har hon genomgått sex operationer. Flera men är bestående.

– Jag känner ingen lukt och känner ingen smak. Mitt öga är ersatt av en protes och mina käkleder är inte bra. Det är besvärligt att jag inte har någon känsel i ansiktet. För mina tänder återstår många behandlingar och jag vet jag inte hur mina skallskador kommer påverka mig framöver. Det är mycket skador som jag önskar att jag hade sluppit.

Hur påverkar skadorna och händelsen dig?

– De påverkar mig mycket socialt, det är svårt med mat och jag sätter mig inte var som helst och äter. Talet känns annorlunda. Jag går inte heller ensam i skogen, är jag ute är jag observant. Jag har också svårt för höga ljud och om jag hör aggressioner blir jag panikslagen.

Har din människobild förändrats?

– Det är klart, jag litar inte oreserverat på människor som jag gjorde förut. Jag var mer öppen och spontan innan, i dag är jag mer misstänksam.

Kan du ge dig ut på joggingturer?

– Inte ensam, i så fall tar jag med mig någon jag känner eller lånar en hund. Det är så det får vara.

Hur ofta tänker du tanken ”varför just jag”?

– Jag försöker att inte tänka så för det gör mig bara ledsen. Det är ju en slump, det kunde varit vem som helst. Jag försöker se framåt och acceptera att mitt liv är förändrat.

Går det?

– Det måste gå, fast det är jobbigt.

Fem års fängelse

Gärningsmannen som hade rest runt i Europa under nio olika identiteter, men sannolikt kommer från Tunisien, var helt okänd för Ester. Han greps ett par timmar efter överfallet, inte långt från brottsplatsen. Det visade sig senare att han hade en allvarlig psykisk störning vid brottstillfället. Vid rättegången nekade han till brottet men det fanns omfattande bevisning och han dömdes till fem års fängelse och livstids utvisning från Sverige. Att se honom vid rättegången var påfrestande för Ester.

– Han tittade mig aldrig i ögonen och jag kände mig oerhört kränkt när han sa att han aldrig sett mig. Det finns förstås stunder då jag känner hat, riktigt hat alltså. Men jag har bestämt mig för att det som hänt har varit, jag har lämnat det här. Nu är det mitt liv som gäller.

Kan du förlåta honom?

– Det vet jag inte om man kan men det är bäst för en själv. Fast det är hans sak att bli om förlåtelse tycker jag.

Tycker du straffet var rimligt?

– Vad är ett rimligt straff för att förstöra någons liv för alltid? I min värld finns inte straff nog. Det kan nog inte bli rättvist.

Jobbar igen

Efter 18 månaders sjukskrivning började Ester åter arbeta i januari på sitt jobb i Göteborg inom redovisning. Hon tycker det är skönt att få annat att fokusera på, även om många av hennes tankar om livet nu är annorlunda.

– Den viktigaste insikten är att man inget vet om morgondagen. Det kan förändras väldigt fort och det gäller att ta vara på det som är i dag.