Seppo, 72 år, sitter i vardagsrummet i sin lägenhet i Hammarkullen. Bredvid honom ligger det travar av böcker och under soffbordet ligger det en hantel. En hantel som förmodligen kom att rädda hans liv.
Det är i vardagsrummet han har spenderat sina dagar de senaste månaderna. Han har ingen tv, kan inte läsa på grund av problem med ögonen och någon frisk luft har han inte fått sedan i maj. Det enda tecknet på att det finns en verklighet utanför får han genom stora fönster längs ena väggen.
– Jag har inte så mycket ork och jag känner mig smutsig, så jag har ingen lust att gå ut. Nu ska jag till exempel till läkaren för att lämna lite blodprover men det känns lite pinsamt eftersom jag inte har kunnat duscha.
”Ett enda helvete”
Seppo har inte kunnat duscha sedan den 15 maj, och han tvingas kissa i en urinflaska i köket. Varje gång han måste använda toaletten för att bajsa riskerar han i princip sitt liv. En konsekvens av en kommunal byråkrati där alla är överens om att det gått fel, men där det ändå inte gjorts något åt saken.
– Den här cirkusen är bara ett enda helvete. Det är inte roligt och det är stressigt, säger Seppo.
Han kom till Sverige från Finland på 70-talet. Pappa var metallare hemma i Tammerfors och Seppos somrar i verkstaden gjorde att han snabbt fick jobb som resemontör. Ett yrke som gjorde hela Sverige till hans arbetsplats.
Han jobbade på pappersbruk, raffinaderier och flera av kärnkraftverken. Ständigt reste han dit jobben fanns, men hans bas var alltid lägenheten i Hammarkullen.
– Här har jag bott sedan 80-talet.
Drabbades av stroke
Det var hemma i lägenheten som allt kom att förändras en kväll när han satt och tittade på text-tv. Plötsligt kände han hur han började tappa känseln i vänsterhanden.
– Då tänkte jag att det är nu det kommer. Jag hade läst mycket om stroke så jag förstod direkt vad det handlade om.
I ett försök att ställa sig upp känner han hur benen ger vika och han faller ihop på golvet.
Han hade förlorat kontrollen över sin kropp.
– Armen hamnade bakom ryggen så jag kunde knappt röra mig. Där låg jag och ropade på hjälp.
Men hans låga stämma gav inget eko. Då fick han syn på den en hantel som låg under soffbordet. Han lyckades få loss en av viktskivorna och började banka på golvet.
I tolv timmar låg han där. Från elva på dagen till elva på kvällen.
– Till slut kom grannflickan som ropade i brevinkastet och undrade vad som hade hände. Då sa jag att jag hade fallit och behövde hjälp.
Bröt lårbenshalsen
Den kvällen, samma dag som det hans namnsdag, var den första i vad som kom att bli Seppos nya liv. Ett liv som Seppo, enligt läkarna, ska vara glad att ha överhuvudtaget.
Sedan dess sitter han i rullstol med en kraftigt försvagad kropp. Under våren har han varit på ett korttidsboende efter att ha brutit lårbenshalsen efter ett fall. Efter det lovade kommunen att han skulle få sitt badrum renoverat, så att han skulle kunna duscha och gå på toaletten själv.
I maj skulle det vara klart.
I oktober är badrummet ännu inte klart.
”Känns för jävligt”
Det finns för höga trösklar, toaletten är inte anpassad och det finns inga handtag för Seppo att hålla i när han ska duscha. Det hänger fortfarande kablar från eluttagen.
För Seppo innebär det att han inte kunnat duscha på flera månader, utan tvättar sig med tvättlappar han köpt på apoteket.
– Det känns förjävligt. Jag tror att det kommer att kännas som julafton när jag får duschen. Det är något jag ser fram emot.
”Det är irriterande”
När han ska bajsa tvingas han använda en annan toalett, som inte alls bostadsanpassats. En kamp där han bokstavligen lägger sitt liv på ett handfat, som han tar tag i för att kunna förflytta sig från rullstolen till toaletten.
– Tack och lov är det ett gammaldags tvättställ med rejäla konsoler som håller, säger han och hänvisar till sina år som resemontör.
Seppo säger att toalettbesöken är som att erbjuda sig att vara en kamikaze-pilot. De japanska självmordspiloterna som medvetet störtade flygplan mot fienden med målet att göra så stor skada som möjligt, även om det innebar döden.
– Det är riskfyllt.
Men du måste gå på toaletten varje dag?
– Ja, det är ju så.
Hur känns det att kommunen agerat så här?
– Det är irriterande, men efter stroken får jag inte reta upp mig. Jag måste försöka ta allt iskallt för om jag blir förbannad och blodtrycket ökar kan jag få en stroke igen. Och ofta är det så att andra gången man får en stroke, så finns det inte mycket hopp att man överlever.