Här vet man nämligen att hon egentligen hette Gunvor Svensson. Jag kan inte tro något annat än det hon har sagt, säger Gunvors son Morgan Svensson.

Jag skjutsas runt på en flakmoppe, den här gnistrande klara dagen ute på Styrsö. Bakom styret sitter Morgan Svensson och pratar om gamla tider. Vid en vit träkåk med tillbyggd veranda, kliver han av och pekar med hela armen.

– Här står vi vid mammas föräldrahem. Det var här morfar skrämde bort Cornelis, berättar han.

Kärlek på Styrsö

Cornelis Vreeswijk och Styrsö är två storheter som inte riktigt går ihop i mina öron. Vreeswijk, den store trubaduren, kom ju från Nederländerna till Ekerö utanför Stockholm som tolvåring. Styrsö känns onekligen som fel skärgård för en visa ur Vreeswijks repertoar. Men att visan om Cecilia Lind är inspirerad av Cornelis kärlekshistoria med Morgans mamma Gunvor under tidigt 60-tal verkar vara en vedertagen sanning ute på ön.

– Det är ju häftigt att det är så, det är ju präglat i historien, säger Morgan Svensson.

En som djupdykt i berättelsen är journalisten och arkivarien Linus Broström som också har släkt ute på Styrsö. När han fick höra talas om historien var han först skeptisk.

– Nej, jag trodde inte riktigt på det innan jag började undersöka det för det är ju klart att alla vill ju vara Cecilia Lind.

Någon skriftlig dokumentation som styrker att Cornelis Vreeswijk ens varit ute på Styrsö visade sig svårfunnen. Några fotografier hittades inte heller. Linus Broström fick nöja sig med muntliga källor, men de visade sig vara desto fler. Idag är han övertygad.

– Jag är helt säker på att hon är förlagan till Cecila Lind. Jag hittade flera oberoende källor som berättade samma sak, berättar han.

Intervju med Cecilia Lind

Den viktigaste var förstås Gunvor Svensson själv, som Linus Broström djupintervjuade 2006.

– Det hon hade att berätta var verkligen häftigt, det var så mycket som stämde med visan, berättar han.

Enligt Linus Broströms efterforskningar dök Cornelis Vreeswijk upp på Styrsö nyåret 1960-1961. Han följde med sin gamle klasskamrat Bernt Eriksson från S:t Görans samrealskola i Stockholm. Bernt hade nämligen arbetat på Styrsö vårdhem och ville åka tillbaka. Anledningen till att Cornelis hängde på verkar ha varit möjligheten att få träffa tjejer.

– Ja, det var så det började i alla fall, säger Linus Broström.

Partystället nummer ett när det begav sig verka ha varit SNUS, som stod för Styrsö Nya Ungdomssällskap. Ett gäng ungdomar hade köpt en landpråm som de rustat upp till dansgolv. Allt tyder på att det var här Cornelis och sjuttonåriga Gunvor Svensson träffades för första gången.

– De träffades och umgicks och tyckte bra om varandra, säger Morgan Svensson. 

”Skäms gamle karl”

Precis som i visan följde den sex år äldre Cornelis vid ett tillfälle med Gunvor ända fram till farstun, något som fick dramatiska följder. 

– Gunvors pappa, Bror Olsson, dyker upp och skåpar ut Cornelis: ”Gamle man, hon är ju bara barnet!”. Och jag menar där tänker man ju genast ”Vet hut Fredrik Åkare, skäms gamle karl”, berättar Linus Broström.

Gunvor har berättat att händelsen gjorde rejält intryck på Cornelis. ”Hör du någon gång om det här så vet du att det är du”, ska han ha sagt. Tydligare blir inte kopplingen till Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind.

Gunvor Svensson var själv säker på att parets kärlekshistoria fått stå förlaga till visan om Cecilia Lind. Och berättelsen har gått i arv till sonen Morgan, själv ett stort Vreeswijk fan. Till berättelsen hör också en silveramulett som Gunvor en gång ska ha fått av Cornelis innan han stack till Holland. Ett arvegods som Morgan vårdar ömt.

Den som vill vara kritisk kan förstås invända att visan är förlagd till Öckerö inte till Styrsö, att Cecilia Lind bara är 16 år, medan Gunvor hade fyllt sjutton, samt att Fredrik Åkare beskrivs som betydligt äldre.

Sången hörs

Den ende som egentligen vet sanningen om visans ursprung är förstås Cornelis Vreeswijk själv. Men han finns inte längre med oss. Det gör inte heller verklighetens Cecilia Lind. Gunvor Svensson gick nämligen bort 2010. 

Jag undrar lite grand vad Cornelis själv hade tyckt om att berättelsen om han och Gunvor lever kvar ute på ön. För det är en märklig cirkel som sluts när Morgan Svensson, efter mild övertalning, tar fram gitarren och med prövande stämma börjar sjunga:

”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas...”