Det var en näst intill fullsatt rättssal när huvudförhandlingarna ägde rum i Umeå tingsrätt. Föräldrar, syskon, vänner och bekanta hade samlats för att få någon slags avslutning och stämningen var spänd. Mamman till den 17-åriga pojke som avled i olyckan satt och torkade bort tårarna när förhandlingarna inleddes.

Det var fredag den 18 september 2015. Fyra kompisar, som då var mellan 17 och 19 år gamla, bestämde sig för att ta den ena kompisens nyinköpta bil och åka till Umeå – en resa som skulle få en tragisk utgång.

– Vi var hemma och de andra hade druckit några öl när vi bestämde oss för att åka in till stan och käka hamburgare. Då jag var den enda som var nykter så körde jag och på väg in till stan gick det väl fort, jag minns inte exakt, men säkert 220-230 kilometer i timmen som snabbast, säger bilföraren som står åtalad för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafiken.

Många känslor i rättssalen

Efter att kompisarna ätit klart och kört omkring i Umeå bestämde de sig för att åka tillbaka hem till Vindeln. Även då gick det snabbare än 80 kilometer i timmen som är den tillåtna hastighetsbegränsningen på länsväg 363.

– Det gick inte i 200 då, men inte i laglig fart heller, det stämmer säkert att det gick 130-150 kilometer i timmen, säger bilföraren.

Åhörare i salen tittade ner i golvet med ledsna blickar, någon satte sin hand för ansiktet som för att slippa höra och någon annan satt med stirrande blick rakt ut i rummet. Känslorna var påtagliga och det märktes att händelsen har berört många.

Men för bilföraren är minnena från händelsen få. Han har varken kunnat erkänna eller förneka de brott som han står åtalad för då han, enligt sin egen utsago och de andra som var med i bilen, hamnade i sådan chock.

Läs också: Vännerna hedrade omkommen 17-åring

Minns inte händelseförloppet

Bilförarens advokat vände sig till sin klient och sa att han vet hur psykiskt dåligt han mått efter olyckan och att han helst vill erkänna det han står åtalad för, för att ge den avlidne kompisens föräldrar någon sorts upprättelse. Men att det är viktigt att bara tala om det han faktiskt minns.

– Från kraschen minns jag inte mycket mer än att jag ser att bilens lysen börjar peka rakt in i skogen och att jag sular tag i ratten, beredd att hålla i mig. Nästa sak jag minns är att jag är ute ur bilen, ser min mobiltelefon och en lastbilschaufför som stannar.

Det han inte minns är att bilen däremellan har åkt av vägen, voltat flera varv, slagit i ett flertal tallar och tillslut landat upp och ned. Han tog sig ut ur bilen, men hur minns han inte.

– Antingen så tog jag mig ut eller så flög jag ut genom bilen, det minns jag inte.

Bilföraren torkar bort tårar

Han hade bara haft körkortet i några månader när olyckan inträffade, men uppgav själv att hans körvana var god. Anledningarna till varför han körde så snabbt säger han var flera.

– Det är klart att det är spännande och roligt att köra snabbt och det blir ett grupptryck.

Åklagaren: Vad tror du var orsaken till olyckan?

– Det hade regnat ganska kraftigt tidigare under dagen och sikten var dålig på grund av att det var mörkt ute och jag inte hade de bästa lysena. Men jag vet inte orsaken till att jag kör av vägen och jag har funderat så mycket på det efteråt, säger han.

Medan åklagaren berättar om händelseförloppet visas bilder från den tekniska undersökningen som gjordes på bilen efter att olyckan inträffat. Den åtalade bilföraren blir märkbart påverkad och torkar bort tårar ur ögonen.

Inga tekniska fel hittades på bilen vid undersökningen och trots att kriminaltekniker och trafikpolis har undersökt bilen och platsen har orsaken till varför fordonet gått av vägen inte kunnat fastställas.

”Det är orättvist”

Bilföraren var den enda som själv tog sig ut ur bilen, hans kompisar satt fastklämda och fick klippas loss av personal från räddningstjänsten. De andra i bilen ådrog sig sårskador som behövde sys och en av dem drabbades av lungkontusion. Bilföraren drabbades av skador på axel och huvud.

– Jag klarar mig bäst av oss i bilen och det är orättvist, säger han.

Han säger att han ganska snabbt ser att en av hans vänner har avlidit.

När åklagaren frågar hur han reagerar då blir han tyst en stund innan han svarar.

– Det var inte alls trevligt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det var en barndomsvän.