Efter primärvalen lördagen den 9 februari är det ungefär jämnt mellan Clinton och Obama. De har vunnit 1100 delegater var. (Uppgifterna varierar.)

Det sägs att djävulen döljer sig i detaljerna. Det gäller i allra högsta grad för primärvalen.

Eftersom det är ovanligt jämnt har valreglerna börjat uppmärksammas. Och de är krångliga.

Ta delstaten New York med 19,3 miljoner invånare.

Alla väljs inte
New York får totalt sända 281 delegater. Men de utses på olika sätt - och alla väljs inte ens i öppna val.

Totalt väljs alltså 4049 delegater. 2025 behövs för att vinna. New York svarar därför för en sjundedel av alla delegater på partikonventet, som väljer presidentkandidat.

Det är 49 delegater av New Yorks 281 som kallas super-delegater. Och här är det demokratiska partiet - odemokratiskt: De 49 delegaterna utses, förenklat uttryckt, av partitoppen.

45 av dem är självskrivna: 18 medlemmar i demokratiska nationalkommittén, partiets 25 senatorer och ledamöter av representanthuset från New York, guvernören (om hon/han är demokrat) samt en från gruppen "framstående demokrat" som heter - Bill Clinton.

Får rösta på vem del vill
Ytterligare fyra väljs också av partitoppen i delstaten - "tilläggsdelegater", add-ons. De är också superdelegater. För var fjärde delegat i Demokratiska nationalkommittén får en delstat en sådan tilläggskandidat.

Till skillnad från alla de andra delegaterna kan superdelegaterna rösta på vem de vill. De har inte bundit sig. De kan göra som de vill.

Systemet infördes i början av 1980-talet som en motvikt mot till ett ohejdat köpslående om delegatröster. Men partitoppen fick även chans att stoppa obekväma kandidater.

Systemet kritiseras
Många har börjat ifrågasätta systemet som är långsamt och tungrott.

Det har gjort att man flera dagar efter "supertisdagen" inte vet hur många delegater Clinton och Obama har fått. Uppgifterna varierar.

Av de 4049 delegaterna på demokraternas konvent är 796 "superdelegater". Superdelegaterna svarar alltså för nära en femtedel av partikonventet.

Partiets "adel" avgör
I en del översikter har drygt 300 av dem offentligt talat om vem de tänker rösta på. Men det löftet är inget värt. De kan ändra sig.

Efter valen lördag den 9 februari hette det att Clinton och Obama hade ungefär lika många delegater (cirka 1100). Men det beror på att medier intervjuat superdelegater. Cirka 210 (av 796) valde Clinton, cirka 140 (av 796) valde Obama. I öppna val hade alltså Obama vunnit mer.

Men hur mycket av det som gäller i slutet av sommaren vet vi inte. Det ändras efter hur valvinden blåser...

Under vissa omständigheter - nära dött lopp - blir det alltså partiets "adel", som avgör. Då ligger Clintons eller Obamas öden i händerna på partipamparna, vilket traditionellt borde gynna Clinton.

För att återgå till New York: De övriga 232 delegaterna är de som på olika sätt valts i demokratisk ordning:

New York är indelat i 29 distrikt (som valdistrikten vid kongressval). Invånarantalet avgör distriktens delegatantal.

Partiet belönar
Partiet centralt delar även ut belöningar: Stater som gjort bra ifrån sig i valen får fler delegater.

Distriktsvalen är strikt proportionella. Om kandidat A i ett distrikt med 5 delegater får 60 procent av rösterna får hon/han 3 delegater. Om nästa delegat får 40 procent blir det 2 delegater. Den som får under 15 procent får inga delegater.

De 151 distriktsdelegaterna (district level candidates) är bundna att på konventet rösta på "sin" kandidat.

Demokraterna segar sig fram
De proportionella valen är en orsak till att demokraternas nomineringsval segar sig fram. Även om en delegat "vinner" en delstat över en annan med 50 mot 30 procent, får "förloraren" ändå 30 procent av delegaterna.

Av övriga 81 delegater i New York är 51 av dem "at large", de fördelas efter kandidaternas totala röstandel i HELA delstaten. En 15-procentspärr gäller. De måste också rösta på "sin" kandidat.

De resterande kallas 30 PLEOs. Det betyder Political Leaders and Elected Officials, politiska ledare och valda funktionärer. De väljs som de 51 delstatsdelegaterna. De är bundna ("pledged") att rösta på den vinnande kandidaten. Men de tillhör demokraternas högre maktskikt.

Republikanerna: "Vinnaren tar allt"
Efter detta virrvarr kan man säga att republikanernas normala primärval är befriande enkla - men grymmare.

2.380 delegater deltar i partikonventet i början av september. Det behövs alltså 1.191 delegater för att bli presidentkandidat. Det finns inga ovalda "superdelegater" i stora mängder. Men partiet utser centralt för varje delstat 3 delegater, alltså 150 ovalda.

Man kan på nytt ta staten New York som exempel. Staten sänder 101 delegater till republikanernas konvent i början av september.

87 av dem väljs i de 29 valdistrikten (samma distrikt som demokraterna). 11 delegater utses enligt det sammanlagda valresultatet i delstaten. I båda fallen gäller att den som får flest röster vinner alla delegater. "Vinnaren tar allt", som det heter.

Demokraterna hotas av egna systemet
Demokraterna kan få stora problem med detta system. Det innebär att det kan ta längre tid för dem att utse en kandidat än för republikanerna.

Den republikanske kandidaten kan alltså börja sin riktiga valrörelse - med sikte på presidentvalet i november - tidigare än demokraterna som fortfarande bekämpar varandra. Det kan ge väljarna ett dåligt intryck av ett splittrat parti som inte är värt att styra landet.

Många andra valsätt
Det finns många andra typer av valsätt men dessa är vanliga och kan förklara lite av virrvarret.

Den välunderrättade och ansedda National Journal hade en översikt över supertisdagens delstater med uppgifter om de olika valsystemen. Tabellerna visar hur olika valsätten kan vara. Översikten finns på:
http://nationaljournal.com/campaigns/2008/wh08/super_tuesday.htm

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator Rapport/SVT