Mia Thorsén boende i Surahammars kommun led av svår höftsmärta under flera år. Trots starka mediciner så kunde hon inte ligga eller stå. Dottern Lise-Lotte Thorsén kämpade för att hennes mamma skulle få ny höft. Det blev en akut operation till sist den 12 mars 2015. Men Mia vaknar upp under operationen.
Såren läkte inte
– Det enda jag kom ihåg var att jag skrek av smärta – ha ihjäl mig.
Höften kom på plats och Mia sövdes på nytt. I tumulten så sparkade hon till och fick ett sår på foten. Operationen gick bra men benen var svullna på grund av cirkulationsbrist och såren läkte inte, och Mia får även trycksår eftersom hon legat så mycket. Mia kan knappt gå på grund av såren och smärtan och lades först in på ortopeden vid Västerås sjukhus och blev inte bättre.
Sedan råkar Mia ut för hjärtsvikt och hamnar på medicinkliniken. Efter en kort vistelse där skickas hon hem, trots att läkare på kärlmottagningen (som är expert på sårbehandling) ville undersöka benen mer. Mia får sedan vård i hemmet som inte räcker till.
Benet gick inte att rädda
– Jag hade så ont, hälsenan låg bar och när jag gick så sipprade vätska från såren ner i pölar på golvet, säger hon.
Bakteriernas frodades och underbenet gick inte att rädda. Vid ortopedkliniken vid Västeras sjukhus beslutar läkarna att nedre benet på vänster sida ska amputeras.
– Hade man bytt höften tidigare eller undersökt benet tidigare efter operation vid rätt avdelning hade jag haft ett annat liv. Jag hade haft mitt ben kvar om vården agerat rätt, säger Mia.
Mia fick tillsammans med sin man sälja huset, som hon inte besökt på ett år på grund av vårdkarusellen, och flyttar till ett vårdboende. Hon saknar i dag friheten att kunna röra sig, att kunna hälsa på kompisar och att pyssla med blommorna i trädgården.
”Jag är arg, besviken och frustrerad”
– Jag klarade inte av smärtan, de måste ta bort den – trots att benet försvann och jag gjorde då valet; det måste gå, säger hon bestämt.
Det har varit tufft att hitta tillbaka i det nya livet men Mia kan nu med ordentlig kraft i armarna hantera rullstolen bättre och klarar nu av att laga mat med stöd av nya arbetsstolen i köket.
Mias dotter Lise-Lotte Thorsén anmälde händelserna till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. De riktar kritik i att det funnits brister i den medicinska handläggningen samt i utredningen av patientens bensår och svullnad vid medicinkliniken på sjukhuset i Västerås.
– Ja till sist fick jag tillbaka min mamma. Men jag är arg, besviken och frustrerad. Hur kan en människa bli behandlad så här? Hon skulle från början opererats för att kunna gå bättre och det slutar med att det kapar benet, säger Lise-Lotte Thorsén med tårar i ögonen och tillägger att vården måste ge mer tid åt att se patienten.
Cirka hundratusen svenskar skadas inom vården varje år. Vad tycker ni om det?
– Helt galet, något måste göras från regeringens håll eller någon annan aktör, säger Mia.
– Det här måste tas på allvar. Och det ska inte sparas in på vården, man måste satsa på mer resurser och anställa fler, säger Lise-Lotte.