-Je susis le president de la maison! Jag är husets president!

Det tog ett ögonblick - husets president? För oss i Sverige är ju presidenter upphöjda statschefer, och därutöver finns möjligen hovrättspresidenter och Lennart Johansson som fick avgå som UEFA-president.

Men på franska och engelska vimlar det av presidenter, och det som på svenska låter lite finare och märkvärdigare, ja det handlar helt enkelt oftast om en ordförande.

Överflöd av presidenter
Inom EU finns ett överflöd av presidenter, och direktöversätter man de engelska och franska titlarna blir det förvirrande många presidenter. José Manuel Barroso är "Mister President" som EU-kommissionens ordförande. Margot Wallström är "Madame Vice-Presidente".

Så finns nye presidenten , dvs talmannen, i EU-parlamentet Hans-Gert Pöttering. Och Tysklands Angela Merkel är just nu "Frau Präsidentin", dvs ordförande för regeringschefernas toppmöten och leder Tyskland som "presidency country", alltså ordförandeland.

Så där stod jag i lägenhetsdörren och funderade på "husets president". Men det slog mig, så klart att han är "bostadsrättsföreningens ordförande", och det hela lät inte lika konstigt och grandiost längre.

Det ska vara vita gardiner
Vi hade ett samtal om sophämtning, källarförråd och garage. Vänligt och nyttigt. Men så kom det han sparat till sist:

-Jo, fönstren. Vi har vita tyllgardiner som täcker hela fönstren, för vi här i huset vill ha ett enhetligt intryck av fönstren! Ja det lät värre på franska "Nous voulons une impression uniformé" - vi vill ha ett uniformt intryck. Inte bara gardiner på fönstrens sidor, utan vita gardiner som helt täcker fönstren!

Kollektivt - individuellt
Många svenskar har en självbild att vi svenskar är ovanligt kollektivistiska, att vi följer gemensamma normer och sällan bryter mot gruppen.

På kontinenten och söderut däremot skulle människor vara individuella och fria, inte alls bundna av grupptryck som vi lite trista nordbor. Min slutsats är att grupptryck och kollektivistiska normer finns överallt, men att de kan ta sig lite olika uttryck.

För jag har svårt att tro att svenskar skulle godta påbud att alla fönster skulle se likadana ut med enbart heltäckande vita tyllgardiner.

Svenskar kan ju excellera i piffiga fönsterarrangemang, med gardinuppsättningar, blommor och lampor. Och man går ut och kollar på sitt fönster, och det är lite av tävlan mellan grannarna om vad man visar upp i sitt fönster.

Här i Belgien är det antingen helt neddragna jalusier eller vita, ofta smutsvita tyllgardiner. I mitt hus talar man om "enhetligt intryck".

Belgare jag frågat säger att man ska täcka fönstren så att inte förbipasserande behöver besväras av att se något privat som försiggår innanför fönstren. Någon påstår att det i vissa kommuner finns ordningsstadgor som påbjuder täckta fönster.

Kultur eller klimat
Nu är det så att heltäckande vita tyllgardiner finns inte bara i Belgien, utan t.ex. också i Österrike. När jag arbetade där i början av 90-talet tillsammans med SVT:s legendariske fotograf Jiri Sirc, så kom vi att prata gardiner med Jiri och hustrun Jana. De hade lämnat Tjeckoslovakien 1968 , kom till Sverige och när vi arbetade tillsammans i Wien kunde de ge mig många pusselbitar om Centraleuropa.

Och vita tyllgardiner i fönstren var det normala! De berättade att ryska officersfamiljer som fick bo utanför kasernerna, ja de hade inga vita gardiner utan bara några tygbitar utmed fönsterkanten. Något som ansågs lite ociviliserat.

Så vad har svenskar och ryska ockupationsofficerare gemensamt? Har det måhända med klimat och tillgången på solljus att göra? I norr har vi inte mer sol än att vi gärna vill ha in ljuset. I söder blir solen ett besvär och behöver stängas ute. Och den det som kan förklaras med klimat det blir sen dygd, tradition och grupptryck.

Hur det gick? Ja, man ska ta seden dit man kommer, så jag har vita tyllgardiner. Men rätt ofta drar jag isär gardinerna så att dagsljuset får komma in.

Rolf Fredriksson, Bryssel