I London talar många om fördelarna med att stanna i EU. Både för ekonomin och möjligheterna att kunna resa och bo var i Europa man vill. I Blackpool som har en arbetslöshet över det brittiska genomsnittet och stora problem med alkohol och droger, möter jag nästan bara människor som vill ut ur EU. Varför? De har fått nog av invandringen, säger de. Samtidigt finns det mindre än fyra procent utrikesfödda boendes i Blackpool. Men här vill man inte ha dem, men gärna brittiska turister som dricker öl och spelar på casinot.
– Det är förskräckligt med alla extremister. Muslimerna våldtar våra kvinnor och kallar dem horor. De borde skjutas med gevär redan när de smyger sig hit i tunneln, säger en kvinna jag träffar.
Hennes åsikt kan tyckas extrem, men hon får visst medhåll av taxichauffören, männen på parkbänken med ölen i hand, det unga paret på puben. Invandringen har gått för långt.
– Vi vill få vara britter igen, säger en annan kvinna.
– Det är inte vi som är födda i Blackpool som förstör staden. De är de som har flyttat hit.
Vi och dem. Rasismen som jag mötte under mitt korta besök i norra England skrämde mig. Den var så vardaglig, trevligt levererad tillsammans med kvittot för taxin och ett hjärtligt ”take care, love” eller skrattandes över en kopp te i en mjuk soffa fylld med gulliga gosedjur.
I London har jag mött det som många svenskar som besöker Storbritannien möter; mängder av folk av olika etniciteter och hudfärger, kostymnissar i tunnelbanan, excentriskt klädda ungdomar på barer, gaypar som går hand i hand. Pensionärerna i sina motordrivna rullstolar som trängdes på strandpromenadens fish and chips-hak i Blackpool är långt borta. Londons unga är många inflyttade från andra länder och uppskattar EU:s fria rörlighet, som gör att de kan få nya möjligheter till jobb och utbildning. De äldre, främst de som jobbar i finanssektorn ser EU:s gemensamma marknad som den största fördelen med att stanna i EU.
Jag kommer att tänka på ett vi och ett dem igen. Är det så enkelt som att de invandringskritiska lämna-supportrarna finns i de mindre städerna i norra England och de högutbildade stanna-supportrarna hänger i Londons hippa innerstadskvarter? Självklart inte. Brasilianske Felipe har bott i London i tio år. Han har gjort testet för att bli medborgare men inte skickat in pappren, så han får inte rösta i folkomröstningen. Hade han fått det, skulle han rösta för att lämna EU. Han är själv invandrare men tycker att det har kommit för många på senare år.
– Vi får ju inte plats. Det är ju helt omöjligt att köpa en lägenhet i London för priserna är så höga, för att inte tala om att kunna få ta ett banklån, säger han.
Utanför tågfönstret passerar den engelska landsbygden förbi. Gulliga små tegelhus och kossor i hagarna, som hämtat från en scen ur långkörarserien Hem till gården. Solen har försvunnit och mörka moln tornar upp sig vid horisonten. Jag kommer att tänka på vad britten Stephen sa till mig häromdagen. ”Valdagen känns som domedagen”. Den är nära nu. Oavsett vad som händer.