– Stockholms observatorium, klockan är tjugo minuter över tre på morgonen den 6 juni 1761, berättar Louis Du Londel från Orionteaterns scen. På scenen bevittnar kronprins Gustav, som senare skulle bli Gustav III, planeten Venus passage förbi solen.

Samtidigt gör sig den unga Anna Ekelöf redo att fly till Norge, iförd en av sina många förklädnader.

På Orionteatern börjar det närma sig premiär på föreställningen Venus – en historia som egentligen är två.

– Dels handlar det om Gustav III när han var 15 år och bevittnade en Venuspassage, vilket bara händer två gånger per hundra år. Sedan handlar det om Anna Ekelöf som blev arresterad vid norska gränsen för att hon klätt ut sig till man och påstått att hon var greve, och senare påstått att hon var kronprins Gustav, alltså samma person som vi följde på observatoriet, berättar regissören Lars Rudolfsson, som också är teaterchef på Orionteatern.

Bidrar med nu-känsla

Historierna berättas inte bara av skådespelare utan också med hjälp av djur.

– Vi på Orionteatern har gjort föreställningar under flera år som har arbetat med samspelet mellan människor och djur, och det har blivit något som vi tycker om. Och som också publiken tycker är väldigt fascinerande, säger Lars Rudolfsson.

ABC: Vad är det man får med djur som man kanske inte får utan djur?

– För mig handlar teater väldigt mycket om nuet. Det som händer på scenen är nästan inte inrepeterat fast det kanske ändå är det, och djuren bidrar med en enorm känsla av verklighet och nu-känsla. Djuren gör aldrig samma sak, och det blir en väldig inspiration för skådespelarna att arbeta med hästar, hundar eller kor. Djuren gör som de tänker och vill, och det föds en vakenhet hos skådespelarna som är väldigt spännande, säger Lars Rudolfsson.

– Sedan blir man fascinerad över djurens lekfullhet och deras vaksamhet. De har en uppenbar lust att göra saker. När de kommer in här på teatern blir de glada och vill pröva saker.

Blandning av uttryck

När det gäller skådespelarna så använder de inte bara rösten utan också teckenspråk för att förmedla historierna på scen.

– Teckenspråket genomsyrar hela föreställningen. Hela föreställningen är uppbyggd på teckenspråk och vanligt tal, på fysiskt spel och på kommunikation på talat språk och tecknat språk. Vi har försökt hitta alla möjliga ingångar på hur man kan berätta en historia. Det är en fullständig blandning av uttryck, säger Lars Rudolfsson.

ABC: Behöver man kunna teckenspråk för att ha behållning av föreställningen?

– Nej. Det här ska man kunna se om man hör eller om man är döv, man ska kunna se samma föreställning på något sätt. En hörande publik ska kunna fascineras över det språk som man inte kan men som också är med och berättar. Och på samma sätt ska det vara för de som är döva och ser de talande skådespelarna röra sig, röra på läpparna och agera med känslor.

”Får gärna känna att man varit med om något suggestivt”

Föreställningen har premiär i morgon lördag.

ABC: När man har sett den här föreställningen, har du några tankar om vad man ska få med sig hem härifrån?

– Dels en fascination över den här historien om Anna Ekelöf som var föräldralös och som bytte roller på ett förbluffande sätt. Sedan ska man känna att man har varit med om något som är väldigt suggestivt, där man inte riktigt kan beskriva allt som hände. Det vore bra, tror jag. Det är mycket saker i den här berättelsen – djur, människor, tecken, ljus, kostymer. Det blir mycket att ta in och jag hoppas allt folk kommer tycka att det är bra, säger Lars Rudolfsson.