Vi är i designern Anna Heymowskas lokal på Malmgårdsvägen på Södermalm, och Rebekka Karijord provar kappan hon ska ha på sig på fredagskvällens konsert. Det är ett väldigt speciellt plagg, med påsydda klockspel, handbankade bjällror och äkta skalbaggevingar.

-Man blir tokig efter ett tag, för det låter hela tiden, säger Rebekka Karijord och skrattar.

-Det är intressant att ha ett plagg som låter för det gör någonting med hur man rör sig, och därför ska det bli väldigt spännande att se vad som händer på scenen när du har kappan på dig, säger Anna Heymowska.

Tanken är att kappan en bit in i konserten ska hissas upp och fungera som "backdrop", bli en del av scenografin.

-Jag tycker att det finns någon slags värdighet och integritet i den här kappan som jag inte haft i ett scenplagg förut. Jag tror att det hade varit svårt för mig att bära den för tio år sedan men nu känner jag mig vuxen nog att bära den. Och jag tycker att musiken matchar den i allvar, säger Rebekka Karijord.

En skiva om manlighet
En kort stund senare, efter att Rebekka Karijord hämtat sin harpa, befinner vi oss i ett gammalt kulturhus på Södermalm som numera är en replokal. Tre pojkar från Stockholms gosskör är där för att repetera med Rebekka Karijord och bandet inför konserten. På den nya skivan "We Become Ourselves" finns både gosskör och manskör.

-Jag har med dem för att jag ville ha med den manliga rösten på skivan. För det är mycket en kärleksskiva om manlighet, och om mitt förhållande om manlighet, säger Rebekka Karijord.

Skivan är den första delen av ett tänkt dubbelalbum, där den andra skivan ska handla om kvinnlighet.

-Jag växte upp med bara kvinnor, med starka nordnorska matroner och hade inte särskilt många män närvarande i mitt liv. Det har gjort att det funnits någon slags mystik kring män, utan att jag på något sätt ska förhöja dem. Jag har känt att tematiken manlighet och kvinnlighet är något jag kommer tillbaka till och som jag vill utforska.

-Om jag ska säga vad grundessensen är i skivan så finn det en textrad i låten "Oh Brother" som går "We felt distance without knowing why, if I'll ever have a son I'll teach him it's okay to cry". Och jag tror att världen hade varit ett mycket bättre ställe om små pojkar hade fått lära sig att det är okej att vara mjuk, säger Rebekka Karijord.

Tror på musikens kraft
Rebekka Karijord har bott i Stockholm i tio år men kommer ursprungligen från Norge. I dagarna har en norsk dokumentärfilm om papperslösa flyktingbarn, där Rebekka Karijord har skrivit musiken, premiär.

-Det är svårt att göra musik till en sådan film för det är så rått och brutalt material i sig själv. Min musik är ganska vacker och drömsk - poetisk - och jag tror att det var den kontrasten Margreth Olin, som gjort filmen, ville ha. Men det var en svår balans att inte göra musik som förminskar det till "bara en film". Jag tror på musikens kraft. Jag tror att musiken går in i ett rum i människan där orden inte når.

Rebekka Karijords musik lyckas beröra många, och hon berättar att hon får otroligt fina brev från de som lyssnar på henne.

-Låten "Wear It Like A Crown" från min förra skiva handlar mycket om rädsla. Det var en låt jag skrev när jag var i ett ganska desperat ställe i mitt eget liv, som tröst, och den låten har fått så många ringverkningar. På ett seminarium i Dalarna var det en kille från Mellanöstern som var på besök som kom fram till mig och sa "Jag har förstått de här två veckorna jag varit i Sverige att jag är homosexuell och jag vet inte hur jag ska komma ut när jag kommer hem, för jag kan inte vara homosexuell där jag kommer ifrån. Men jag ska ta med mig din låt". Jag hade inte ord, men jag kände att det där är essensen av varför jag håller på med musik.