Det hela började med att en av de asylsökande Basir Sharifi tröttnade på att inte ha något att göra. Eftersom han spelat fotboll i sitt hemland Afghanistan, tog han kontakt med fotbollsklubben Tunabro som välkomnade honom till träning.

– Eftersom jag inte har något jobb så låg jag mest i sängen och sov eller tog en promenad ibland, säger Basir Sharifi.

För Basir Sharifi innebar kontakten med klubben inte bara fler vänner utan också fler möjligheter att träna på det svenska språket.

– Jag kan prata svenska, lite grann, säger han, och skrattar.

Och kanske var det Tunabros nykomling som fick lagledaren i herrlaget att agera på egen hand.

– Jag kör förbi asylboendet varje dag och har sett de spelat fotboll utanför så jag tänkte varför inte bjuda in dem på träning, säger Mikael Lindqvist.

Och intresset var stort. Sexton killar dök upp vid det första tillfället och femton vid nästa.

– Man blev ju lite chockad att det dök upp så många, säger Mikael Lindqvist.

Hur löste ni det med utrustning?

– Jag drog iväg ett mail till att alla lag så det finns en full kartong med skor nu, säger lagledare i Tunabro, Mikael Lindqvist.