– Ju mer tro man har på att man kan göra skillnad desto större är sannolikheten att man hjälper, säger Arvid Erlandsson, doktorand i psykologi vid Lunds universitet.

Han har undersökt vår inställning till välgörenhet – när vi ger mer eller mindre pengar – och vad som motiverar oss att hjälpa andra.

Hjärna och moral

Resultatet borde vara högintressant för välgörenhetsorganisationer. Visst spelar medkänsla stor roll, men enligt Erlandsson finns det fler faktorer än så som avgör hur vi väljer att agera.

– Man kan hjälpa med hjärnan. Man funderar på vilken nytta jag kan göra, och om jag kan göra skillnad, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi den tredje mekanismen, som handlar om en moralisk kompass och att känna ett ansvar och en skyldighet att hjälpa andra.

Känna ansvar

Erlandsson har låtit över 1 000 personer svara på olika formulär och delta i experiment om givande. I en studie tilldelades deltagarna pengar. Därefter fick de titta på fiktiva biståndsannonser och ta beslut om vilka projekt som skulle få bidrag. En av annonserna innehöll bara statistisk fakta över offer som drabbats av svält och sjukdomar. Den andra annonsen, som väckte starka känslor hos deltagarna, visade både bild och namn på en utsatt människa.

– Men när de såg de båda projekten intill varandra så gav de ändå lika mycket eller mer till det projekt som bara innehöll statistisk fakta.

Genom att bara fokusera på medkänslans roll missar man andra viktiga aspekter av givande, förklarar Erlandsson.

– Man kan få folk att tycka synd om offer, men det räcker inte. Man måste även känna att man kan göra nytta och att man till viss del faktiskt har ett eget ansvar att hjälpa.