Urbaniseringen ser inte ut som de flesta kanske tror, busslasterna från glesbygden till Södermalm är en myt. Nya siffror från Statistiska Centralbyrån (SCB) visar att det faktiskt är fler personer som flyttar från storstad till landsbygd än tvärtom. Istället beror urbaniseringen mest på faktorer som invandring och att det föds fler i större städer.

Anna Olofsson Frestaduis är en av dem som valt bort staden till förmån för landsbygden. För åtta år sedan flyttade hon från Stockholm till Östersund för att studera och sedan ett år tillbaka bor hon i Offerdal.

– Jag kan inte tänka mig att bo någon annastans, jag trivs fruktansvärt bra här. Och jag känner inte att jag kan motivera det på så hemskt många andra bättre sätt än att säga just att jag trivs här, säger Anna, som också är Jämtands ordförande för organisationen ”Hela Sverige ska leva”.

Självbild på landsbygden

Hon tror att de nya siffrorna från SCB framför allt kan påverka människors självbild på landsbygden, som redan präglas av den urbana normen.

– Många unga vill bo kvar, men det går inte för du är lite misslyckad i så fall. Då har du inget val, du måste flytta. Och det gör att de som vill bo och verka här inte känner att det går och du fortsätter normen. Det blir som ett dominospel, säger hon.

Staden är norm

Hur tar sig då den urbana nomen i uttryck? Anna ger som exempel hur man pratar om de båda motpolerna. Att pengar till landsbygden ofta kallas bidrag, medan pengar till städer får heta utvecklingsmedel.

– Om man tänker på hur städer lyft i media och politik så är det mycket utifrån att det är i staden som innovationen finns och kreativiteten flödar. Då ställs det i relation till att på landsbygden finns inte det här, där är det tvärt om.