Från Skaraborg i söder till Norrbotten i norr har det blossat upp en debatt om uranbrytning när gruvföretag fått tillstånd att börja prospektera. I debatten höjs också varningens finger om att EU skulle kunna köra över den svenska regeringen och det kommunala vetot.

Är det möjligt? På papperet ja, i en viss mening, men ändå inte. Är det ens sannolikt? Under de närmaste åren, nej inte alls, och även i en avlägsen framtid är det inte särskilt sannolikt. Så ser ett sammanvägt svar efter att jag har pratat med 20-tal personer i frågan i tre omgångar under det här året.

Artikeln som spökar i debatten är nummer 86 från Euratomfördraget som utgör en av EU:s grundpelare.

"De speciella klyvbara materialen skall vara gemenskapens egendom. Gemenskapens äganderätt skall omfatta alla speciella klyvbara material som framställs eller importeras av en medlemsstat, en person eller ett företag..."

Euratom kom till stånd under 50-talet då atomkraften var ny och uranet troddes vara en bristvara. I Euratom byggdes det också upp ett gemensamt försörjningssystem, som inte är i bruk. Ägandeskapet är en del av detta. Att en enskild klausul som sitter i ett sammanhang med vilande klausuler skulle verkställas är inte särskilt troligt enligt flera bedömare, inte så långt dagens situation kan överblickas. Utöver det har Sverige vid medlemsförhandlingarna fått försäkringar om att Euratoms optionsrätt inte ska aktiveras.

Så långt är det ganska enkelt. Uranbrytningen är idag en ren svensk fråga, där miljötillstånd ska ges och där det finns en kommunal vetorätt.

Varför då inte rensa bort det som inte används i Euratom?
En bra fråga, som det inte finns något bra svar på. Den kritiske skulle svara att det kan vara användbart i en framtid att ta till, i en framtid vi inte känner till, den pragmatiske menar att det används inte, så varför bry sig om det, när det dessutom leder till att en kärnkraftsdebatt (som man inte vill ha) blossar upp.

Varför vill företagen hitta uran?
Pengar. Uranpriset har stigit till de högsta nivåerna på 25 år, vilket gör att brytning är lönsamt igen. EU:s enda urangruva, som ligger i Tjeckien, skulle redan ha varit nedlagd, men lever vidare några år till.
Uranpriserna väntas inte sjunka i framtiden heller. Europa står också inför en energikris där unionen måste importera 70 procent av energin inom 20 år. Idag är den siffran 50 procent. Detta i kombination med att effekterna av växthusgaserna blir allt tydligare får kärnkraftsanhängarna vind i seglen. Finland bygger en ny reaktor. Kina bygger 40 reaktorer. Folkpartiet och Moderaterna i Sverige är kärnkraftsvänner men ligger lågt för att ha Centerpartiet i regeringsbåten. Kompromissen är att inte röra kärnkraften åt något håll de närmaste fyra åren.

Den förra regeringen med Ulrica Messing som ansvarig minister var kategoriskt emot uranbrytning. När jag mötte Messing i Lycksele på ett gruvseminarium tidigare år var hennes svar, nej, aldrig med henne som minister. Nu är inte Messing minister längre, men centerledaren Maud Olofsson är om möjligt nästan lika kategoriskt emot. Det är rimligt att anta att den nuvarande regeringen inte rör frågan de kommande fyra åren.

Varför prospektera när det ändå verkar vara kört?
Kört de kommande fyra åren ja, men attityder och realiteter förändras. Bolagen spekulerar i den förändringen. Ett av bolagen, Mawson Resources, skriver på sin hemsida om "winds of change", förändringens vindar. Sedan finns det de som menar på att bolagen underskattar den svenska opinionen emot.

Vad kan ändra på det?
Energikrisen i kombination med att det blir allt varmare, som det rekordår vi sett. Då ökar människors rädsla. Hot om elransonering tillsammans med skenande elkostnader kan förändra värderingarna snabbt.

I vilket scenario skulle EU kunna påverka en svensk uranbrytning?
Lägg energikrisen och växthuseffekten i grunden. Plussa därtill att av någon anledning så får inte EU tillgång till att köpa URAN från de största exportörerna Australien och Kanada, och att det är oroligt och politiskt instabilt runt andra exportörer som de centralasiatiska republikerna och länder i Afrika. Sedan visar det sig att Sverige har fyndigheter som kan försörja inte bara Sveriges kärnkraftverk utan låt oss säga även Finlands, Frankrikes och Storbritanniens. I det läget är det inte lätt att vara svensk statsminister och stå emot trycket och förklara varför människor ska frysa i Marseille, London, Stockholm och Jyväskylä med att Sverige inför inträdet 1995 fick garantier om att inte tvingas på en uranbrytning. När man i det läget backar för trycket kan det för hemmaopinionen också vara skönt att skylla på Euratomavtalet.

Hur sannolikt är det scenariot?
Inte alls sannolikt så länge vi rimligen kan överblicka, men samtidigt är våra horisonter inte längre så långa. Man ska vara försiktig att sia om framtiden, det om något har historien visat