Hon tog hand om hunden när han blivit påkörd av en bil. Hon fäste sig vid honom och kände att hon inte kunde överge honom.

– Jag tog mig an honom och bar honom i en påse i två månader. Hela tassen var krossad  och såret var tvunget att luftas. Han var med mig i två- tre månader och jag hade inte hjärta att kasta ut honom på gatan. Jag provade att hitta ett hem åt honom i Indien, men det misslyckades, berättar hon.

Fick band till honom

Hon beskriver honom som en egensinnig, rolig, charmig, störig och jobbig hund, ”men väldigt god och snäll”. 

– Jag hade fått så mycket band till honom när man varit så nära och så var han så liten när jag hittade honom. Det blev väl en modersinstinkt kanske.

Proceduren i Indien

Nina Söderlund har inte gått genom någon organisation utan mötte sin hund Olive när hon var i Indien i några månader. Han var bara sex veckor gammal när deras vägar korsades.  Hon hade fäst sig vid honom och såg inget annat råd än att ta med honom hem. Hon åkte hem till Sverige, jobbade ihop pengar och återvände till Indien. Där kontaktade hon en veterinär i Delhi. Olive undersöktes, chipmärktes och vaccinerades mot rabies.

– Och sedan får man vänta ett tag och skicka ett blodprov till ett godkänt labb och sedan får man vänta lite till. Så det tog väl några månader allt som allt, säger Nina Söderlund.

Sjukdom upptäcktes

I maj i fjol kom han till Sverige. Men sedan blev Olive sjuk. Det visade sig att han hade en smittsam tumörsjukdom som bara upptäckts sex gånger i Sverige.

Jordbruksverket krävde hemkarantän och hunden fick cellgifter. Annars hade han avlivats. Nu är han frisk. Men Nina förstår kritiken och kände sig skyldig när smittan upptäcktes.

– Jag fäste mig vid honom och jag tyckte jag tog de försiktighetsåtgärder som krävdes. Det blev ju tokigt eftersom han faktiskt var sjuk. Tänk om jag sprider den här sjukdomen?  Men jag har inte smittat någon annan och så här i slutändan har han fått en chans att få ett bra liv. Jag är ändå nöjd med mitt handlande.