Undersökningar visar att misshandlade kvinnor inte bemöts på samma sätt som som andra hjälpsökande grupper i samhället.

I flera år misshandlades Maja och hennes barn av hennes exman. Misshandeln upphörde inte för att de separerade. Han kunde dyka upp när som helst på dygnet – tog sig in genom låsta dörrar och stängda fönster. Men det dröjde flera år innan socialtjänsten agerade – trots dom själva blev vittnen till hans utbrott.

– Han fick ju vansinnesutbrott när vi hade möte med soc. Han kastade borden i samtalsrummen, han hotade dem, berättar hon.

Det är några år sedan nu, men fortfarande är det jobbigt för Maja att minnas. Hon pendlar mellan ilska och sorg, men när det kommer till det första bemötandet hon och barnen fick hos socialtjänsten, är hon mest arg. Trots att dagis, vänner och hon själv gjorde flera anmälningar till socialkontoret, lämnades de utan åtgärd.

Efter otaliga samtal med socialsekreterare som inte ledde nån vart, var Maja ganska uppgiven.

– Socialtjänsten gick bara på hans version. Det är mer synd om honom än om barnen och så vidare. och även om BUP talade om för socialtjänsten, flera flera gånger, att ni måste se till att han inte får nån som helst möjlighet att träffa barnen...för han är en livsfara för barnen.

Först när två nya socialarbetare dök upp på scenen blev det verkstad.

– De agerade på en gång. De utredde honom. De hade samtal med barnen, och sedan fattade som beslut att LVU-placera barnen hos mig. Barnen var i skolan och jag fick en halvtimma på mig att packa ihop det vi skulle ha för att fly därifrån.

Majas historia är inte unik – det visar svensk erfarenhet – våldsutsatta kvinnor får inte alltid den hjälp och de utredningar de har rätt till. Det bekräftas av socionomen Hannah Kejerhag Oldenmark Mittnytt talat med.