Finland hade slutit vapenvila med Sovjetunionen och drev de tyska trupperna ut ur landet, över Sveriges gränser och mot Norge. Tyskarna brände allt i sin väg och den finska befolkningen evakuerades.
I september 1944, bara 4 år gammal, så evakuerades Eila och hennes syster Eva. Kvar i byn Taivalkoski, i norra Finland, blev mamma och sex syskon. Det har gått 70 år, men Eila Eriksson minns det tydligt.
-Mamma grät något fruktansvärt och det förstår jag. Men de hade inget val, de var tvungna att skicka iväg oss.
Eila Eriksson och systern Eva var två av de 70 000 finska krigsbarn som Sverige tog emot mellan åren 1939 o 1945. Transporterna gick främst med tåg över Haparanda men också med båt. Eila och hennes syster blev hämtade hemma på gården, skjutsade till Uleåborg och därifrån gick färden med båt till Umeå. Från Umeå skjutsades de sedan vidare med buss till Bodan.
-Vi var så små, vi visste ju inte vad det innebar att åka till Sverige. Men jag minns att vi tyckte det var spännande att få åka, berättar Eila.
Efter en stund stannade bussen vid ett bönehus och barnen radades upp. Det var så det gick till, fosterfamiljerna fick peka ut vilket eller vilka barn de ville ha och for hem med dem.
-Eva blev vald på en gång, fast vi stod och höll varandra i handen så for hon direkt. Och det tog länge innan någon ville ha mig.
Men till slut blev också Eila vald. Hon hamnade hos en bondefamilj i Mångbyn och fick tre fostersyskon. Familjen hade många djur och det var till dem som Eila tydde sig till en början. Hon kunde bara prata finska och familjen pratade bara svenska.
-Djuren var de enda som förstod mig, det var bara dem jag kunde prata med.
Men allt eftersom lärde sig Eila att prata svenska och minnena från kriget suddades ut allt mer. Hon trivdes hos familjen.
-Det var skolan som var svår först. De mobbade mig, kallade mig ord och kastade sten. Men jag var stark, så jag klådde upp killarna en gång och efter det var jag en i gänget, säger Eila.
När hon var 12 år besökte hon Taivalkoski och sin biologiska familj för första gången sedan evakueringen.
-Det var helt suveränt, jag kände igen mina föräldrar direkt, säger hon.
Eila stannade kvar hos sin fosterfamilj i Sverige under hela sin uppväxt men har alltid haft kontakt med sin biologiska familj. Som 17-åring flyttade hon till Umeå, studerade och bodde därefter i Skellefteå ett tag. 1967 gifte hon sig, flyttade till Kalix och där bor hon tillsammans med sin man idag. Hon har fortfarande god kontakt med både sina biologiska syskon och fostersyskon.