-Det går åt rätt håll, men inte med tillräcklig fart, säger RF-ordföranden Karin Mattsson Weijber.
Riksidrottsförbundet (RF) har satt upp ett antal jämställdhetsmål som ska nås till 2017. Bland annat gällande ledare på landslagsnivå.
-Men det är ett område som släpar efter och målet kommer inte att nås till 2017 om det inte händer dramatiska saker, säger Mattsson Weijber till TT.
Som TT skrev i onsdags har landslagsåkaren i skidor, Maria Rydqvist, reagerat på att det inom skidförbundets olika landslag inte fanns en enda kvinnlig tränare eller förbundskapten, bara 51 män. Om man tittar på RF:s sammanställning över alla ledare i landslagen – även fystränare, rådgivare och andra ledare – så har skidsporternas seniorlandslag 54 manliga och 14 kvinnliga ledare. Lika illa, ur ett jämställdhetsperspektiv, är det i exempelvis fotbollen vars två seniorlandslag har 24 manliga och 8 kvinnliga ledare. Ishockeyns Tre Kronor och Damkronorna har 14 män och 4 kvinnor i sina ledarstaber och friidrottslandslaget har 40 manliga och 10 kvinnliga ledare. Friidrotten har dock en kvinnlig förbundskapten för både manliga som kvinnliga aktiva (Karin Torneklint).
Eftersläpning
Ett av skälen till att det är en sån kraftig mansdominans bland landslagen tror Mattsson Weijber är att det finns en eftersläpning.
-Man lider lite av tidigare ojämställdhet. Ens första tränaruppdrag är ju inte att bli förbundskapten. Men det räcker inte som förklaring, det handlar nog också om kulturen och att man inte gjort tillräckligt tidigare för att få fram kvinnliga tränare.
För att hjälpa idrottsförbunden i jämställdhetsarbetet erbjuder RF utbildningar för exempelvis styrelser och valberedningar.
-Det handlar mycket om kunskap och utvecklingsinsatser, säger RF-ordföranden.
Rejäla grepp
Hon tycker att det är viktigt att ta rejäla grepp i jämställdhetsfrågan bland idrottsledare.
-Ska idrotten vara attraktiv för barn och vuxna, bredd och elit, gäller det att på alla beslutsfattande nivåer spegla dem som är aktiva. Dessutom är det en krass ledarförsörjningsfråga. Ska vi klara ledarförsörjningen, inte bara kvalitativt utan också till antalet, gäller det att vi framöver använder hela kompetensen. Och det gör man inte om 50 procent av befolkningen, oavsett vad skälet är, inte är ledare.