Norrbotten

Hon vann finaste dokumentärspriset

Uppdaterad
Publicerad

Ensidigt och historielöst – det tycker journalisten och regissören Gunilla Bresky om dagens bevakning av händelserna i Ukraina.

I helgen vann hennes dokumentärfilm ”Jag stannar tiden” Sveriges finaste dokumentärfilmspris Tempo Documentary Award. Filmen baserar sig på den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikoshas liv under andra världskriget då han dokumenterade kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland och striderna på framförallt Krimhalvön. Ett blodbad som syns tydligt på de svartvita klippen i Gunilla Breskys film.

-Jag visste inte att den skulle bli så aktuell när jag började med filmen för sex år sedan. De första åren fick jag kämpa för att överhuvudtaget få finansiering åt projektet. Fortfarande har vi ingen distributör av filmen så jag vet inte när man kommer att kunna se den.

Gunilla Bresky som bor och verkar i Luleå tycker att den gamla skräcken för ryssen skiner igenom när media idag rapporterar från krisens Ukraina. Den bild vi får i nyheterna ser hon som ensidig och enögd.

-Jag har inte sett någon vara ens intresserad av att Krim har en så blodig och brutal historia.

-Det är väl helt naturligt att om du lever på en plats som har en sådan historia i kampen mot nazismen att människor blir väldigt oroliga när det plötsligt kommer en ny regering i Kiev och där ingår det nynazister.

Är vi historielösa?

-Ja, absolut. I synnerhet när det gäller vad som hände i Sovjetunionen under andra världskriget. Vi i Sverige vet ingenting. 28 miljoner män, kvinnor och barn dog i kampen mot nazismen. Det tycker jag är viktigt att veta och det är därför jag har gjort mina filmer, säger Gunilla Bresky som i vanliga fall jobbar på Sveriges Radio i Luleå.

Länktips: Tempo dokumentärfestival: http://tempofestival.se/

Juryns motivering:

Vi drabbas på djupet av en dokumentärfilm där träffsäkerheten och det minutiösa samspelet mellan ljud och bild låter oss se, och förstå på nytt. I en tid övermättad av den ackumulerade mängden bilder av död och förödelse, från dagens och gårdagens krig, ger filmen dessa bilder en ny mänsklig dimension genom den tänkande och kännande kroppen bakom kameran. Att med aktsam hand sammanställa ett så personligt material, att lyckas föra oss rakt in i en tidsepok som aldrig får förringas eller omskrivas, att berätta en ändlös refräng om ett krig som ännu idag blossar upp och berör människa för människa, minne för minne, innefattar ett gediget arbete som kräver omsorgsfullt hantverk, empati och en känsla för helhet och facit. Filmens subjektiva vittnesmål från andra världskriget växer till en större berättelse om filmens roll i krigsmaskineriet – filmmediet som vittne såväl som propaganda, drömfabrik och verklighetsflykt.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.