-Jag är klar. Nu älskar jag den här tävlingen, säger han.
För en månad sedan slog Alexander Majorov i botten. Då hade sommarens drömmar om en medalj på hemmaplan övergått i funderingar på om karriären var över.
Hälsenan i vänsterfoten hade läkt men smärtan var kvar.
Ingenting fungerade – och då testade han ändå det mesta.
-Det galnaste jag gjorde var att ta min apparat för elektrisk stimulering, sätta på den och försöka hoppa med den på isen för att blockera smärtan – fast foten krampade. Jag satte silikonplattorna på hälsenan och fäste apparaten med silvertejp, säger Luleå-åkaren.
Först i fredags, efter fyra veckor av oväntade framsteg, bestämde sig Majorov för att åka EM i Stockholm och då beskrev han det som en vild chansning. För bara 14 dagar sedan kände han en rädsla för att tävla igen och dagen före mästerskapsstarten vet han fortfarande inte om skadan kan förvärras.
-Jag vet inte om jag ska kalla det en ångestkänsla, men jag kände en tyngd. Vad hade jag gett mig in på? Var jag verkligen redo?
Ingen rädsla
Det kan vara långt mellan fredag och tisdag.
Efter tre träningspass på den snabba EM-isen är känslan en annan. 23-åringen är där han vill vara. Kanske inte just framför kamerorna och mikrofonerna bakom de blå sammetsdraperierna i presscentret – men i Globen. Rädslan är borta och EM-psyket påkopplat.
-Nu är jag klar. Nu älskar jag den här tävlingen, säger han.
Det har hänt mycket på kort tid men Majorov kommer inte att försöka sig på sin kvadruppel i EM. Han har fått sänka sin målsättning och siktar på en plats bland de tio bästa.
Trots det känner han ingen frustration.
-Inte just nu. När det går framåt ser man en ljusare framtid. Det är inte som i december då det bara var mörker.
Har kommit hem
Han väljer att se positivt på skadehelvetet.
-Jag har haft fyra månader extra på mig att förbereda mig och den första tävlingen för säsongen brukar oftast gå jättebra.
När Alexander Majorov gjorde sitt livs åk, det korta programmet i OS i Sotji, skrek åskådarna ”kom hem” till den ryskfödda – dåvarande Leningrad i Sovjetunionen – åkaren.
På onsdagen är han hemma, inför sin publik, men vet inte vilken betydelse det får.
-Ingen aning. Jag har aldrig åkt för en stor svensk publik. Jag har hört att det var galet på VM i Göteborg (2008). Jag hoppas att det blir det här också. Gastutor, klockor, vad som helst. Så mycket ljud som möjligt. Jag älskar liv på läktarna. Det taggar mig verkligen, säger han.