Många kvinnojourer i landet vittnar om att trycket på dem ökar, samtidigt som deras ekonomi försämrats.
I Upplands Väsby lades verksamheten ned – och det finns en oro att fler kommer att gå samma väg.
-Jag ser att man går på knäna på väldigt många jourer, det bekymrar mig, säger Angela Beausang, ordförande för Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.
En undersökning, som 73 av organisationens 79 jourer svarat på, visar att trycket ökat de senaste åren.
Så kallade stödförfrågningar från myndigheter, exempelvis då poliser ber någon från en jour att sitta med vid förhör eller då kommunen frågar om skyddat boende, ökade med drygt två procent till omkring 15 170 förra året från 14 860 2011.
Långsiktighet saknas
Många jourer vittnar om att de ekonomiska bidragen från kommunerna inte hänger med. En del jourer har fått minskade bidrag, på andra håll ligger bidragen kvar år efter år, utan hänsyn till kostnadsutvecklingen. Samtidigt tvingas jourerna säga nej till fler kvinnor som söker skyddat boende och färre stödåtgärder utförs.
-Vi har ett flertal jourer som fått säga upp personal och några som fått lägga ner, säger Angela Beausang.
På flera håll saknas långsiktiga lösningar, vilket skapar oro för jourerna. Det problemet känner även den andra stora organisationen för kvinnojourer, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, av. Ordförande Carina Ohlsson säger att jourerna tvingas lägga mycket energi på att söka projektsbidrag.
-Det är snarare ett undantag än en regel att det finns en långsiktig finansiering, säger hon.
Inga garantier
I Upplands Väsby norr om Stockholm lades den då 27 år gamla kvinnojouren, som hörde till Roks, ned i december.
-Det känns bedrövligt, med tanke på att man vet att behovet är stort, säger före detta ordförande Britt-Marie Proos-Svensson.
Hon berättar att jouren för några år sedan skaffade ett eget kontor och en anställd, med hjälp av statligt bidrag. Men bidraget gjordes om 2012 och ges nu för utveckling, inte löpande verksamhet. Samtidigt ville kommunen inte garantera lönekostnaden längre än tre månader för den anställda, utan trodde det skulle gå att få statliga pengar.
-Då sade vi att är det inte mer värt att satsa på det här måste vi sätta ner foten, vi kan inte leva under sådana villkor, säger Proos-Svensson.