Aldrig tidigare har risken för attentat mot Sverige legat på en fyra på en femgradig skala. Aldrig tidigare har jag sett ledande företrädare för rikets säkerhetstjänst stå i direktsänd nationell tv och uppmana oss att vara försiktiga. Säkerhetsläget har aldrig tidigare varit så allvarligt och jag har valt att lita på myndigheternas bedömningar.

När polisen tidigare i veckan gick ut med namn och bild på en misstänkt person som befarades befinna sig i Sverige och som antogs vara i full färd med att planera en terroristattack i landet kändes det som ett enkelt beslut att publicera.

Med facit i hand blev det fel. Jag är uppriktigt ledsen för det obehag som den samlade medierapporteringen måste ha åsamkat den nu släppte 22-åringen som ju är helt friad från de misstankar som riktades mot honom.

Samtidigt resonerar jag så här:

Om man vänder på det – ponera att polisens uppgifter hade varit korrekta och de hade släppt namn och bild på den misstänkte och jag hade valt att INTE publicera bilden. Om det då hade skett en terroristattack i Sverige. Hur hade allmänheten uppfattat mitt beslut då?

Min gissning är att jag hade fått frågan: Du bedömde att det här inte var av största allmänintresse – vad är då intressant, enligt dig? Du kanske hade kunnat förhindra attacken.

Visst ska vi rannsaka oss själva efter en sådan här stor händelse. Nästa gång något liknande sker måste jag, som utgivare, ställa krav på myndigheterna att få så mycket tillgänglig information som möjligt. Jag måste kräva att få veta hur stark misstankegraden är mot den person som är på väg att hängas ut, men en sak är jag helt säker på: Finns det en överhängande risk att någon ska genomföra en terroristattack i Sverige, då måste jag våga fatta ett tufft utgivarbeslut, och mot bakgrund av de uppgifter vi hade initialt är sannolikheten stor att jag skulle fattat samma beslut igen.