Nu hoppas många att Bergwallkommissionen i juni ska sätta punkt för bråken kring Thomas Quick.

Personen allt kretsar kring heter Sture Bergwall. En gång kallade han sig Thomas Quick. Han är en 65-årig man som i dag lever ett stillsamt liv i Jämtland. Han skriver på sin självbiografi och ibland på Twitter. Där lägger han ut naturbilder. Två högresta tallar och en krokig björk som blivit kvar i ett kalhygge. I bakgrunden skogen och de ännu snöklädda bergen.

Tvivlare och troende

Sture Bergwall har varit missbrukare. Han har förgripit sig på barn, brutalt misshandlat en bekant, hotat en barnfamilj vid ett rån och suttit inlåst på rättspsyk under större delen av sitt vuxna liv. 1991 dömdes han till rättspsykiatrisk vård för andra gången och det var då allt började, det vi nu – nästan ett kvarts sekel senare – kan läsa artiklar och nyutgivna böcker om. Det som radio och tv fortfarande har inslag om och som det skrivs hätska debattinlägg om.

Men debatten är långt ifrån ny. Redan i början av 1990-talet, då Sture Bergwall bytte namn till Thomas Quick och i terapi började erkänna den ena mordet efter det andra, fanns det de som tvivlade på hans skuld. Flera gick sedan öppet ut och påstod att han ljög.

Totalt kom Thomas Quick att dömas för åtta mord. När den sista morddomen fallit, 2001, sade Björn Asplund, pappa till den försvunne tioårige Johan:

-För varje mord som Thomas Quick fälls för går en mördare fri.

Året efter blev Quick drogfri för första gången sedan tonåren. Han återtog namnet Sture Bergwall, avbröt terapin och samarbetet med polisen. Den dömde seriemördaren tystnade.

Mördare eller mytoman

Journalisten Hannes Råstam blev nyfiken på fallet med den dömde seriemördaren som vissa påstod var mytoman. Han granskade samtliga mordutredningar och konfronterade 2008 Sture Bergwall med brister i bevisningen. Reaktionen:

-Jag har inte begått något av de mord jag är dömd för, och jag har inte heller begått något av alla de andra mord jag har erkänt.

Domarna prövades på nytt och hovrätterna kom fram till att bevisningen inte höll. Bergwall friades.

Ett och ett halvt år har gått sedan det sista friandet. I samma veva beslutade dåvarande regeringen om en utredning – kallad Bergwallkommissionen – med uppdraget att granska både vården och rättsväsendet. Men debatten har rasat som aldrig förr.

De största antagonisterna är journalisten Dan Josefsson och justitierådet Göran Lambertz.

Josefsson kallar de fällande morddomarna för ”en av århundradets värsta, och märkligaste, rättsskandaler”. Lambertz anser att morddomarna var korrekta, kallar talet om en rättsskandal för en ”villfarelse” och anser att Josefsson sprider ”irrläror”.

Josefsson kallar Lambertz och de personer han försvarar (bland annat förhörsledaren, åklagaren och advokaten som jobbade med Quicks erkännanden) för en ”sekt” och hävdar att de drabbats av ”gruppgalenskap”. Lambertz liknar kritiken mot de utpekade vid en ”häxprocess”.

Kommissionens utredning

Vissa hoppas att den 700 sidor tjocka rapporten från ”Bergwallkommissionen” den 5 juni ska sätta punkt för alla bråk.

-Vi har läst allt som är skrivet i fallet genom åren, säger utredningssekreteraren Cecilia Ahlström.

Med allt menar hon bland annat förundersökningsmaterialen till de åtta fällande morddomarna, vårdhandlingar och journaler, materialet från resningsprocesserna och alla böcker som skrivits, inklusive dem av Josefsson och Lambertz. Såväl rättsväsendets som vårdens, advokaters och sakkunnigas agerande granskas. Kommer man fram till att det funnits strukturella brister tar man ställning till om det behövs några förändringar.

Men på frågan om rapportens slutsatser om rätt och fel kommer att lugna debatten svarar Ahlström:

-Det är ingenting vi kan styra över och det är heller ingenting som vi har funderat över.