Det var på Kulturskolan i Pajala som deras karriär startade. Rebecka Digervall och Sanna Kalla, The Magnettes frontfigurer, hade gått i samma klass under hela sitt liv. Men de var helt olika som personer och började umgås först på mellanstadiet i och med kärleken till musiken.
– Hade vi en tiominuters rast så for vi hit. Så var det hela sexan, sjuan, åttan. Det var här vi var och utvecklades, säger Sanna Kalla.
”Bara början”
The Magnettes, så som konstellationen ser ut i dag, bildades för bara fem-sex år sedan. Men de har redan besökt ett flertal branschfestivaler, spelat på olika platser i Sverige och Europa och medverkat i en dokumentärfilm på SVT. Just nu befinner de sig på deras första riktiga turné i USA. Samtidigt som de släpper sin nya singel. Men trots framgångarna är det långt kvar till ett av deras mål – att hamna på Billboard-listan.
– Det här är bara början. Okej, i Norrbotten och i Pajala så får inte alla åka ut på USA-turné. Men för oss är det en början på någonting, säger artisten Rebecka Digervall.
Sång på meänkieli
Både Rebecka och Sanna är uppvuxna i Pajala och hoppas på att kunna bo kvar i framtiden. De säger att de alltid pratar gott om Pajala när de lämnar kommunen, men att sjunga på meänkieli har de båda två vägrat – fram tills nu.
– Tidigare spenderade vi mest tid i Pajala och man var helt enkelt ung och ville inte göra som de andra så. Vi ville inte ha tips och vi fick alltid tips om att sjunga på meänkieli. Sedan när vi blev äldre så har vi fått ett annat perspektiv och rest mycket och mer sett det unika vi har här. Det har nog spelat in till att vi har ändrat vår syn, säger Sanna Kalla och får medhåll av Rebecka Digervall.
Pajala och Tornedalen lämnar även avtryck i bandets musik då de sjunger mycket om identitet och att leva i ett mindre samhälle. Men också på ett djupare plan då bandet vill sjunga om det man kan vilja prata om men som ingen gör.
Tornedalingen i fönstret
– Man kanske inte är lika öppen med vad man känner hela tiden eller det man vill. Det är på något sätt att sjunga om allt det som man egentligen vill skrika ut. Men man är lite mer som en tornedaling som tittar ut genom fönstret när man pratar med folk. På nåt sätt leva ut den man ville vara och säga det man alltid ville säga, säger Rebecka Digervall.