Olof Sedström fattar med van hand den stora ratten på den Scania Vabis B62 från 1953 som en gång i tiden rullat på gatorna i Örebro och för dagen parkerats på Järntorget i Örebro.
– Den här bussen har jag kört. Man fick dubbeltrampa hela tiden och det fanns ingen servostyrning då inte, säger Olof Sedström och fortsätter:
– Jag började köra för stadstrafiken 1949 och körde stadsbuss i 43 år. De sista åren enbart på dagtid.
På sätet bakom tar hustrun Britt plats, som även hon transporterat Örebroare i ur och skur under 30 år från 1970.
– Ja, jag körde mest turerna mellan Vivalla och Brickebacken. Men på slutet blev det bråkigt. Vi hanterade ju kontanter på den tiden, berättar Britt Seder.
Tunnelbana fast ändå inte
Under förmiddagen invigdes ett nytt väderskydd på hållplatsen vid slottet av kommunalrådet Björn Sundin (S), som ser ljust på framtiden för kollektivtrafiken och pekar på miljömålen.
– 50 procent av resorna i Örebro görs med bil och det är inte hållbart, utan vi måste gå, cykla eller åka buss mer, säger Björn Sundin (S). Vi behöver ju en ännu mer utbyggd kollektivtrafik och en snabbare trafik längs de stora stråken. Tänk tunnelbana, fast de går längs gatan. Det är den effektiviteten vi kommer att behöva om 20 år. Vi utreder just nu BRT, Bus Rapid Transit och vilka sträckor det skulle kunna vara aktuellt för i Örebro. Men sedan trimmar vi hela tiden trafiken. Vi kommer ju när vi bygger ladugårdsängen att se till att det finns busstrafik där, säger Björn Sundin (S).
Pojkdrömmen förverkligad
I bakgrunden under intervjun stannar en röd dubbeldäckare som töms på resenärer och snabbt fylls med nya. På förarplatsen behövs telefonsupport under det korta stoppet.
– Ja, hej, hej. Det är P-A… Du, var sitter återställningsknappen för stoppsignalen när folk drar i stoppsnöret? Jaha… japp, jag ser den...
Dubbeldäckaren som rullat i Stockholm är för dagen inlånad och försedd med svenska flaggor och en lokal chaufför.
– Den har rullat i trafik i Stockholm mellan -67 till -78, säger Per-Anders Karlsson.
Han lämnade polisyrket vid en omorganisation vid 63 års ålder för att göra något han tänkt länge.
– Ja, det har varit en pojkdröm sen jag var väldigt liten att få köra buss. Jag har de senaste två åren kört för landsortstrafiken. Jag har inte ångrat det beslutet en sekund. Bussen är ju kungen av fordon, vet du, säger Per-Anders Karlsson, stänger dörrarna och lägger i ännu en växel.
Får sitt namn på bussen
Dagen till ära skall också en av de sista namngivningarna av Örebros stadsbussar ske och i folkvimlet syns en förväntansfull fotbollsspelare, iförd en blåröd laghalsduk.
– Det är ju klart att det är ärofyllt. Men mitt namn är ju på bussen för att jag är en person som representerar ett helt lag och det är ju vår laginsats som gör att jag får synas på det här sättet, säger den ödmjuke lagkaptenen Elin Magnusson från KIF Örebro.
På frågan om hon själv åker buss blir först svaret lite svävande. Men efter intervjun kommer hon på:
– Jamen, vi åker ju massor med buss med laget. Det glömde jag säga!