En, två tre, fyra.. nio tabletter ligger i den lilla skålen som Wiwi Heggblad räcker till sin mamma. Ett stick i fingret för att se blodvärdet. Insulinsprutan i magen.
Medan mamman äter frukost ska maken Pelle duscha. ”Det var tvålen du fick i handen, Pelle.” Hon hjälper honom på med både strumpor och byxor. ”Glöm inte gylfen!”
Vad är det som gör att en 73-årig kvinna vårdar både sin mamma och sin man hemma hos sig?
– Det är inte värdigt en 94-åring som är som mamma, som har ont jämt, går på morfin. Hon kan inte laga mat eller någonting längre. Ska hon bara ligga där hemma? Nej, säger Wiwi.
Nekades plats – vikten rasade
När kommunen nekade Wiwis mamma en plats på ett äldreboende klarade Wiwi inte bara av att passivt se på. Inte när hon visste att mamman satt och grät hemma i sin lägenhet och såg hur vikten snabbt rasade. Så Wiwi lät sin 94-åriga mamma Kerstin flytta hem till sig.
Där vårdade hon redan maken Pelle som är dement och har beviljats ett äldreboende. Men kön är lång och det finns inga platser.
– Den Pelle som jag liksom gifte mig med, han finns ju liksom inte kvar. Det är hemskt, men så är det. Det är en annan person jag har här hemma som jag vårdar, säger Wiwi.
Två och ändå ensam
På de inramade fotografierna är han trebarnspappan, körskoleläraren, den praktiska maken som ordnade det mesta. Nu får Wiwi byta proppar och oljan på bilen själv, samtidigt som hon hjälper sin make med allt.
– Han kan inte ens äta frukost själv.
Att vara två och ändå vara ensam. Det är en konstig känsla.
– Fast vi är två så har jag ändå ingen att prata med längre, säger Wiwi.
Varje dag skjutsar hon Pelle till Gläntan, som är en dagverksamhet för dementa.
– Det är hans trygghet att vara där. Och den personalen som är där. Sussie och Gittan.
Dagverksamheten läggs ner
Men om bara en vecka ska Gläntan läggas ner. Det har vård- och omsorgsnämnden i Norrköping bestämt och Wiwi är förtvivlad.
– Om det blir heltid hemma så kommer inte jag orka på samma sätt. För min avlastning är ju att han är där uppe, säger hon.
Samtidigt som Wiwi vårdar, tröstar lirkar, ger morfin, insulin och torkar det nerkissade toalettgolvet så för hon också ett tvåfrontkrig. Där hon dels kämpar för makens rätt till dagverksamhet och för mammans rätt till ett äldreboende.
– Det kanske hjälper några människor till i varje fall. Då har vi ju lyckats med någonting. Det är ju många som har det så här, vad jag förstår, men inte har någon som kan kämpa.